manna ångGLABGIILIUÄLGETLIIA, Å 10b UVI 45011 fråga, den är ett saktum, och draget inför det församlade Europa, antager detta af en makt förnekade saktum genast proportioner, som intet program skulle kunna begränsa. Den italienska frågan, som nu slumrar sedan ett år tillbaka, är äfven den ett ofantligt faktum, som Österrike måhända skall kunna bestrida på ett program, men hvars storhet Europa är beredt att mäta i minne af Solferino! Förutom dessa båda fakta, huru många andra finnas det icke, som Frankrike skulle kunna glömma i ett program och af hvilka Europa oroas — eller hvilka Europa misskänner och hvilkas allvar Frankrike ej skulle kunna underlåta att tillkännagifva? Den orientaliska frågan, med dess tusentals förvecklingar, är den icke alltid öfverhängande? Förblifva icke de dansk-tyska angelägenheterna alltid en hotelse för Europas medelpunkt? IIvem harmas icke i Spanien öfver den brittiska flaggans sekellånga svajande öfver Gibraltars klippor? — Vill man återigen, att programmet skall upprepa både det förflutnas irringar, för hvilka den närvarande stunden kräfver i Ungern t. ex. och på Donaus slätter upprättelse, — och felen från i går, som en snar framtid skall högt angifva för undertecknarne af fördragen i Paris och Zärich. — Att fasthålla vid tanken på ett program skulle vara alt dölja en vägran, genom hvilken makterna icke skulle kunna undgå det dilemma, som frambragts mera genom händelsernas egen kraft, än genom kejsarens tal. Detta dilemma qvarstår helt och hållet: antingen fredens bevarande genom eftergifter eller principernas seger genom vapnen. Den fransk-polska centralkomiten i Paris har till franska senaten ingifvit denna skritvelse: Paris, d. 30 oktober 1863. Hrr senatorer! Det polska hjeltemodet har ej mattats; Frankrikes sympatier försvagas ej heller, och j skolen icke förvånas öfver, att vi komma, för att för eder uttala våra önskningar och våra reklamationer till förmån för den polska saken. Det är nära ett år, hvarunder polackarne utstått en kamp, som Europa först trodde vara omöjlig. Patriotismen ensam har, genom att exalteras derhän att blifva en religion kunnat göra denna förtviflade kamp lika. Denna långa pröfning är en varning för Europa; vi veta nu hvad det är för en fråga, som under så många katastrofer agiteras i Europa. Det gäller ej mera några garantier, införda i fördragen och ostraffadt kränkta; det är fråga om ett kristet samfund, som motstår förstörelsen, d. v. s. innevånarnes utödning, egendomarnes plundring och familjernas bortförande långt ifrån deras födelsejord. De trenne delande makterna ville utplåna Polens namn som nation; de ryska generalerna i våra dagar vilja förstöra polackarne som samfund. Ett förödelseverk följer på ett sönderstyckningsverk. Ett sådant försök har måst uppresa det allmänna medvetandet; regeringarne såväl som folken ha måst fråga sig, om det icke skulle vara att tillintetgöra de internationela fördragens auktoritet, i fall man lånade denna till utförandet af ett sådant försök. Regeringarne såväl som folken måste säga till sig sjelfva, att det är på tiden att befria den allmänna europeiska rätten från en upprörande förveckling. Om Ryssland genom sitt beteende förverkat de första fördragen, om domen redan är fälld i det europeiska medvetandet, och om kabinetten endast diskutera redaktionen, hvad återstår då för oss? Polen befriadt från kontrollen af 1815 års fördrag och derigenom återvändande till oafhängighet och national rätt. . Det återstår ett högt och nationalt faktum, som ej mera har emot sig något rättshinder. Under detta sakernas tillstånd tro vi oss icke lyda mensklighetens och kristendomens röst, utan vi tro oss endast ösverensstämma med sanningen, då vi bedja senaten intervenera hos franska regeringen för att utverka polackarnes erkännande som krigförande makt. De äro det genom förhållandena, genom rätten; vi nttrycka den önskan, att de äfven må bli det genom Frankrikes erkännande. Vi hafva den äran c. Från Polen skrifves, att ryssarne befara ett nytt utbrott af upproret i Podolien och Volhynien. I Podolien är den hemliga regeringen ännu alltjemt i verksamhet och dess tidning ÅProca utkommer oafbrutet. I Warschau utrymmas alla kriminalfängelserna, för att upptaga politiska fångar och krigsrättsmydigheterna. En förut omnämnd protest af Lithauens innevånare och polska national-regeringens meddelande till furst Czartoryski börjar nu väcka uppmärksamhet och betraktas af många som en af de vigtigaste illdragelserna i polackarnes kamp mot ryssarne. Den visar sjelfförnekelsen och beslutsamheten hos ett folk beredt till hvarje offer. Den visar, att detta folk ännu icke är undertryckt af Muraviews terrorism och, fastän decimeradt af galgen eller landsflykten, ruineradt genom konfiskeringar och alla slags utpressningar, ännu har nog kraft och patriotism qvar, att underteckna en masse och inför sin bödels ansigte en protest mot den moskovitiska diplomatiens påstående, att Lithauen icke är Polen. I nationalregeringens note till furst Czartoryski diskuterades frågan om polackarnes ställning vid kongressen — i händelse en kongress skulle komma till stånd. Polackarne kunna icke, säges det deri, nedlägga sina vapen förrän etter en vapenhvilas ingående och att kongressen icke kan börja sina arbeten förrän efter fientligheteraas inställande. Nationalregeringen begär derföre, att ryssarne skola åter 4— por — — bb AL Ja . Ae 2 1 2 —