jag gjort i denna sak, så är det säkert att han behandlat mig mycket illa. Hon borttorkade några tårar, som astigit i ögonen, då hon dragit af sig ringarne, och började åter spela. Penna gång utförde hon en af de mest skiftande och lysande fantasier, som hon kunde erinra sig, ett riktigt potpourri af melodier, än gladt, än vildt och krigiskt, än omt och klagande, men alltid i hög grad nyckfullt och ständigt öfvergående till de besynnerligaste variationer de underligaste kadenser. Det var ett artistiskt virrvarr af skottska melodier, ett af Thalbergs misterverk, som Eleanor spelade förträffligt. Då hon slog slutackorderna, som voro skarpa och snabba som en muskötsalfva, kom miss Barkham åter in. — Jag kan försäkra er, miss Villars, att det förekommer mig ulldeles obegripligt, men då mrs Lennard nödvändigt vill det, så — Hon teg och lekte häftigt med guldstiftet, som hängde vid hennes urkedja. — Jag kan alls icke förstå det här, började hon åter, men jag fritager mig från allt ansvar. Har ni något emot att resa miss Villars? frågade hon hastigt. Eleanor såg upp förvånad öfver den plötsliga frågan. — Något emot att resa? upprepade hon. Jag — — Har ni något emot att resa utrikes — till Paris till exempel — om jag kunde skaffa er en plats. — Nej visst icke, svarade Eleanor med en suck, icke det minsta. Jag vill lika gerna komma till Paris som till hvarje annat ställe.