ra något, som skall ekymsa ditt namn. Jag gar ut i verlden för att förtjena mitt uppehälle liksom jag gjort förr. E eunor Monckton. Detta bref uttryckte föga af den harm, som fyllde Eleanors bröst. Hennes stolthet reste sig mot den skymf, som hennes man gjort henne, och hon led desto mera som under hennes skenbara likgiltighet dolde sig en sann och ren kärlek till denne grymme Gilbert Monckton, hvars ogrundade misstankar sårat henne så djupt. Men hennes harm var lika stark som hennes kärlek, och hon for från Tolldale med ett hjerta hvari bittra tankar rasade och lifvade henne genom ett konstladt mod. Deras inflytande visade sig ännu, då bon kom till London. Hon hade endast några få pund i sin börs, och det var derföre nödvändigt att hon genast började att sörja för sitt uppehälle. Hon hade tänkt derpå under färden mellan Windsor och London och hade fattat sitt beslut. Hon tog en cab och for till ett litet tyst hotell nära the Strand, lemnade der sin kappsäck och sina öfriga saker samt gick sedan till en viss inrättning lör guvernanter nära Cavendish Square. Hon hade varit der förut och frågat efter elever för piano-undervisning, men hon hade ej sagt föreständerskan hvad hon hette. — Jag måste taga ett nytt namn, tänkte hon, om jag skall kunna do ja mig för Gilbert Monckton och signoran. Jag får dock genast skrifva till henne, den stackars kära signoran, och låta henne veta att ullt står väl till med mig, ty eljest blir hon orolig för min skull så snart hon får veta att jag lemnat Tolldale.