klart att i denna affär inskränker sig den makt förbundsdagen eger, till att vägra emottaga den nye kungens ombud och att i hans ställe erkänna na pretendentens deputerade. Men hvarje aktivt motstand mot konungens regering i Holstein mäste komma från en stor militärmakt och den enda makt som förmår att ätaga sig en dylik roll är Preussen. Men trots alla sotismer, genom hvilka tyskarne söka bortförklara denna stats förbindel r det alldeles klart att både Preussen och Österrike äro bundna af 1852 års traktat. Iuruvida de haft rätt att underteckna densamma utan lörbundsdagens bifall ligger utom frågan. Det är ett faktum att de undertecknade den, och förevändningen att denna handlings giltighet berodde på förbundsdagens bifall är ett antaganue till hvilket England och Frankrike lika litet kunna lyssna som Danmark och Sverige. Preussen i synnerhet deltog högtidligt och ofverlagdt i de arrangementer som vid den tiden gjordes. Det måste antagas ha handlat på allvar, enår traktaten skulle bilägga en strid, i hvuken dess egna trupper fyra år förut deltagit. Det inställde sig via ölverläggningarne som en bland de trämsta i denna tvist, och det undertecknade traktaten väl vetande au den var afsedd att uppgöra en preussisk lika vä som en dansk sråga. Att säga det en dyhk hanaling efter sä är kan törnekas, är att ölveränuakasta hela den allmänna lagens byggnad, Preussiska regeriugen gaf år 1859 förbundet ew mycket riktigt och tlämpliyt svar, då nagra tyska stater torsökte att draga hoivet Berlin in 1 ett krig 10r Osterrike. Konungens regering förklarade nemligen att Preussen vore en curopeisk stormakt lika väl som en tysk stat, och att det skulle alltid inkttaga sina allmänna politiska pligter mot Europa liksom de hvilka det vore skyldigt ue gemensannna säaderneslandet. Ett dylikt svar är det enda, som preussiska starsmän med heuer kunna gifv. dem, hvilka nu söka förmå dem att alstå tran lörbindelserna al ar 1852. Om vi saledes taga lör afgjorut. att Preussen år bundet af traktaten och masta stå på danske konungens rätt, hvilka andra stater ha väl då makt att göra densamma stridig? Osterrike är likaledes bundet derigenom att det undertecknat traktaten, och de tva tyska konungariken, som nyligen fått sig Förbundsexekutionenantörtrvud — Hannover och Sachsen — antogo en tid elterat traktaten, liksom ulven Wärtemberg gjorde. Bayern är i Jellva verket den enda tyska stat al nagon betydenhett som är olörhindrad att sörneka konung Kristians ansprak. Vi mäste slutligen antaga att, hvad bestämda öfverenskommelser berräka, det icke tinnes någon tysk stat, hvilken ej är är förbunden att erkänna konung Christian såsom hertig af Holstein och Slesvig. Tyska förbundet blir derföre en blott abstraktion, som ej kan utföra någon af sina planer, älven om förbundsdagen skulle finna lämpligt irumställa den bakvända läran, att det är domare ölver alla tyska suveräners legitimitet och har rätt att med vupenmakt osvervaka tronföljden i hvarje stat inom förbundet. Da det emellertid kan finnas några, som hysa tvifvel om klokheten af 1852 ars arravgementer samt anse hertigen al Augustenborg som eu intressant personlighet, böra vi anmärka, att traktaten af nämnde år icke blott är bindande för Europa, utan att densamma är ett bland de rättvisaste och billigaste handlingar som någonsin blisvit af statsmän genomorde. De svårigheter för hvilka danska monarklen i åratal varit utsatt genom de olyckhga tvisterna om arfstlöljden, ledde den aflidne konungen till den önskan, hvilken äfven hans slägtingur gillade, att en fundamentallörändring måtte soretagas i konungariket Danmarks successionsordning. Alldenstund hertigdömena och konungariket vid Fredrik VII:s och hans barnlose farbrors död skulle ofverga till olika arfvingar, beslöts det att ej tvinga herugdomenas arssfohju in uti den danska, utan att bringa bada i ofverensstämmelse med hvaranara. EFreavik VI:s dotter (den nu aflidne konungens faster) landigrefvinnans af Hesseu burn, följde sim moders exempel och alstodo från sin rätt ull jörman 101 sin syster Louise, gut med furst Christian at Gläcksborg. De äldsta meulemmarne al denne furstes samalj alstodo likaledes från sin rätt till arfstöljd inom hertigdomena, så att hela danska monarkiens krona kunde bli förenad på det äkta pars hufvnden som representerade båda grenarne. Men den väsentliga estergisten gjordes dock a Danmark, ty tronen der skulle efter upphälvande al cognauska arfssolyuen o.ve endast pa manl.ga hmen. Hertigdomena kunna dersore på intet sätt pasta att man briuöt mot deras rättigheter. Deras agnates tronmtvljd har blIIvit lulit respekterad, och den är nu kållanuc sor hela monarkien. Fragan angar således blott familjen Augustenborg. Dess ansprak. unsagod ha blijvet sorbrurna genom dess deltagande i insurrektionen ar 1848, och aa konungen köpte hertigen a Augustenborgs gods, i stället 101 att konfiskera dem, emottog han en lörsäkran i hertigens och hans familjs namn att ac skulie sor framtiden tförhalla sig lugna och på intet vis motverka den uppgörelse al iragan, som han ämnade löresla Europa. Det mäste ärven ihagkommas utt både Ostervike och Ryssland, då ac undertecknade, samt Hannover, Sachsen och Wärtemberg då de antogo traktaten al ar 1852, hade hört ult hvad Augustenborgurne kunde framställa till siv försvar och helt och hället lörkastat deras ansprak. Det kan dertore ej påstås, att dessa ansprak biIlvt undanrojua at Danmark och de öfriga makterna. Det finnes 10r ölrigt enligt bestämd tysk Jag ett iullstänuitzt hinder mot prins Freariks ansprak derutmnan, att han är son at hertigen och en fröken Danneskiold. Ehuru vi cj bu nagon böjelse att lörsvara en sadun lag, så böra vi itall man nu kommer sram med lagliga unsprak, dömma dessa efter samma trånga codex, vom pretonaenterna sramhalla; och vi tro det vara tt faktum, att den jorre konungen af Preussen, innan han belullmaktigade sin minister underteckna 1852 års traktat, uttryckligen underrättade hertigen och hans broder, att ueras barns rätvgheter på grund af mesallianser voro sullkomligt upphälda. Da pretendentens samilj sålunda blilvit åsidosatt bade genom högtidligt lörurag och genom lag, skola, hoppas vi, hans anspråk icke vinna nagot allvarsamt understöd.