wWA — —— bli i Tysklands händer? Det skulle bli ett. medel för det stora såäderneslandet att höja sig till en sjömakt af första rangen. Preussen går i denna angelägenhet i spetsen för de tyska önskningarne. Preussen skulle således bli den egentliga sjömakten. Kan Norlen tillåta att, förutom Ryssland, äfven en kysslands allierade — och det skall Preussen vara i ännu många år — beherrskar våra vatten? Skulle Norden under en sådan tryckning kunna föra annat än ett skenlif? Omöjligt. Förlite man sig icke på den tanken, att England aldrig skall tillåta uppkomsten af ännu en storsjömakt i Norden. En sådan måste en gång, förr eller senare, skapas: en blifvande europeisk jemvigt fordrar det. Skall England i detta fall föredraga Preussen eller Skandinavien? Det finnes många skäl, som tala för det förras företräde. Först och främst är det redan en stormakt till lands, för det andra är det en arfsfiende till Frankrike och derföre alltid en Englands allierade, om det skulle gälla något schackdrag mot den franske örnen. För det tredje skulle bildandet af ett skandinaviskt stormaktsförbund förutsätta en nära federativ sammanslutning mellan de skandinaviska staterna, en sammanslutning som förr eller senare skulle leda till en ännu större enhet och alstra dynastiska förändringar, hvilka ej skulle behaga i England. För det fjerde är hädanefter Skandinavien en bestämd allierad till Frankrike, hvilket senare så klokt vetat ingå vänskapsförbindelser med makterna af andra rangen, som, under det stormakterna ätit upp hvarandras ressurser genom afundsjuka rustningar, fått utveckla sina hjelp källor och nu plötsligt framträda med berättigade anspråk på att vara i makternas råd lika röstegande med de s. k. stormakterna. England, som i alla sina politiska handlingar alltid har det ena ögat sästadt på Frankrike, skulle hysa stor tvekan om Skandinaviens rätt att bli stormakt. Det finnes således talande skäl för att England är endast en tvisvelaktig allierad för Skandinavien, sedt så som vi och hvarje politiskt tänkande i Norden önska det. Det skulle derföre kunna vara en möjlighet, att England skulle dragas af la force des choses öfver på Preussens sida, då en verklig asgörandets stund inträffade. Antaget nu, att detta skulle inträffa, att Tyskland utan Sveriges-Norges aktiva motstånd bemäktigade sig Slesvig. Följden dera! skulle bli konstitutionalismens sussessiva upphäfvande i Danmark och dess småningom försiggående adsorbering af det stora tyska fäderneslandet. Detta skulle de facto stå vid våra egna gränser. Om ock det gamla tysk-ryska projektet mån Fredrik den stores dagar om Sveriges delning mellan de båda reaktionära allierade ej skulle komma att åter upptagas, skulle dock hopklämningen mellan dessa inverka ansenligt förlamande på våra egna styrelseförhållanden och vår utveckling. Oantagligt är ej heller att om ett eller annat femtiotal at år en del i t. ex. Skåne inflyttade tyska godsegare kunde väcka anspråk på denna provins, såsom från gamla tider tillhörande det af Tyskland egda Danmark etc. Allt detta kan förefalla en och annan som hugskott, men det är af vigt i politiken, att ej blunda för någon konseqvens som kan följa af den eller den kombinationen — och, tyvärr, den ofvan framställda konseqvensen kan komma att ega rum. Vi måste i betraktande häraf vara betänkta på att händelserna snarligen kunna kasta oss in i förhållanden, hvilka vi ej kunna unddraga oss. Danmarks sak är fortfarande vår egen.