Veckokrönika. Samtalsämnen saknas nu för tiden icke, värtom har hvarje af de senaste veckorna aft något framstående sådant att bjuda på. Sålunda har det i denna vecka varit konung Fredrik VII:s dödliga frånfälle och de dermed sammanhang stående omständigheter som upptagit allas tankar. Hvarest tvenne personer mött hvarandra har, sedan den häfdvunna ch, såsom man vill påstå, för Göteborg egna nelsningen Ågo da du, hur mår du? blifvit undanstökad, genast talet våändt sig om den. smärtsamma förlust Danmark, ja, hela den skandinaviska Norden lidit; det har pratats och kannstöpts så mycket, att krönikeskrifvaren för sin del ämnar att i ämnet yttra — netop ingenting. Ej derföre att han icke är intresserad för saken och lika lifligt som trots någon deltager i våra danska bröders bekymmer eller fröjder; men dels är, sanningen att säga, politiken ej hans starka sida, dels bör man kanske se tiden an innan man fördjupar sig i funderingar för eller emot. I fjol vid den här tiden låg ett lätt snötäcke ötver jorden, som såg helt kokett ut i sin nystärkta hvita skrud. Det var så kallt, att det smällde i knutarne och (vi minnas det specielt) uret i Tyska kyrkans torn i förtreten stannade, utan att akta på det kloka rådet, att man då det är kallt just bör gå, för att söka hålla sig varm. Krönikeskrifvaren tillät sig då äfven påpeka nödvändigheten at att man anskaffade ett tillförlitligt, för allmänheten städse tillgängligt fatalie-ur, och antydde den plats i vår vackra Rådhusbyggnad, som i åratal liksom stått och gapat efter ett sådant. Man har sedermera — krönikeskritvaren vågar knappt smickra sig med att det skett på hans uppmaning — gått i författning om anskaffandet af ett dylikt ur, man har med intresse följt gången deraf och vid flera till