1 —11:70 mim ———! ill 1,228 millioner dollar s Senare Post. j Kejsar Napoleons inbjudning till deltavande i en europeisk kongress lyder, enligtEurope, sålunda: Under de händelser, som dagligen uppstå och ränga sig tillsammans, anser jag det för min pligt, itt tala alldeles oförbehållsamt till de suveräner, i hvilkas händer folkens öde ärlagdt. För hvarje gång genomgripande skakningar rubbat staternas grundval och förändrat deras gränser, hafva öfverenskommelser ingåtts. för att ordna de nya elementerna och sanktionera de verkställda förändringarne, genom att unlerkasta dem en revision. Westphaliska freden i 17:de århundradet och förhandlingarne i Wien 1815 gingo derpå ut. Det är på den sistnämnda grundvalen Europas politiska byggnad för närvarande hvilar, och dock är, som bekant, den nära att öfverallt falla tillsammans. Om man uppmärksamt betraktar tillståndet i de olika länderna, är det omöjligt annat, än att erkänna, det wienerfördragen på nästan alla punkter äro kullkastade, ändrade, åsidosatta eller hotade. Deraf uppstå pligter, som sakna grund, och anspråk, hvilka ej vilja underkasta sig några band. Den häri liggande faran är så mycket mera att frukta, som civilisationen, hvilken knutit folken till hvarandra genom gemensamma materiela band, medfört framsteg, hvilka skulle göra kriget ännu mera förstörande. Det här anförda bar anspråk på allvarligt öfvervägande. Vi böra ej dröja med att fatta beslut, tills oemotståndliga händelser plötsligt inträffa, hvilka hindra oss från att klart örverblicka förhållandena och emot vår vilja drifva oss i motsatta riktningar. Jag vill derföre föreslå Eder, att på en kongress ordna nutiden och betrygga framtiden. Jag är af försynen och franska folkets v Had till tronen, men jag är uppfödd i motgångens skola, och jag bör derföre kanske mera än någon annan fi nde vid suveränernas rättigheter och folkens berättigade sträfvanden. Jag är äfven redo att utan något förutfattadt system inträda i ett internationelt råd med hofsamhet och rättskänsla, egenskaper, hvilka vanligen tillhöra dem, som genomgått så många olika pröfningar. Det är icke fåfänga, som leder mig till att taga initiativet till ett sådant steg. men då jag är den suverän, som man tillägger de flesta äregiriga planerna, är det för mig af vigt att genom detta uppriktiga och hjertliga steg bevisa, det jag icke har något annat mål, än att utan skakningar försäkra Europa om att fredligt tillstånd. Om detta förslag antages, anmodar jag eder att gå in på, att sammankomsten eger rum i Paris. Såframt det skulle behaga Frankrikes allierade furstar och vänner, att gifva förbandlingarne ökad vigt genom deras personliga närvaro, skall jag sätta en stolthet uti, att erbjuda Eder en hjertlig gästfrihet. Europa skall måhända se en fördel deri, att den hufvudstad, hvarifrå utgått signalen till omhvälfningar, nu blir hvilka äro afsedda, att lägga grunden till en alln fred. Jag begagnar detta tillfälle, att upprepa försäkringen om min uppriktiga tillgifvenhet för Eder och om det lifliga intresse, som jag hyser för ete. etc. Paris d. 4 nov. 1863. Napoleon. Drouyn de Lhuys. Från Paris offentliggöres nu äfven inledningen till Frankrikes gula bok, hvilken inledn. afgifver en redogörelse för franska regeringens uppfattning af verldens politiska ställning. Det heter deri om Polen: Vi voro öfvertygade om, att det säkraste medlet till att wndvika förvecklingar, bestod deri, att man visade sig besluten, att med all erforderlig fasthet uppträda emot dem, och att konflikter mellan regeringarne mera sällan uppstå genom djerfva beslut, än genom dröjande och obeslutsamhet, hvilka göra svårigheterna allt mera allvarliga. Vårt förslag blef icke antaget. Det ryska hofvet svarade på ett absolut afstyrande sätt å de trenne makternas program, Det lofvade, att iakttaga de sex punkterna, men först sedan upproret blifvit undertryckt. Det afvisade hvarje tanke på vapenstillestånd och bestred kompetensen hos de makter, som undertecknat slutakten i 1815 års föredrag, hvilken det dock förut erkänt; det föreslog, att ingå särskild underhandling med Preussen och Osterrike som delningsmakter. Wienerkabinettet afvisade genast detta förslag, såsom stridande mot dess pligter till de andra båda makterna, och förklarade sig deröfver i Petersburg med en beslutsamhet och öppenhet, som länder dess lojalitet till heder. Kejsarens regering förklarade samtidigt i London och Wien hvilket lifligt intryck hon rönt vid emottagandet af de ryska svaren. De trenne kabinetten skickade till Petersburg nya meddelanden, hvilkas konklusioner voro afsattade i identiska ordalag. De förklarade enstämmigt Ryssland ansvarigt för de följder, som dess vägran att lyssna till deras föreställningar och de politiska oroligheternas förlängande skulle kunna medföra. Furst Gortschakosss sista depescher äro bekanta. Oaktadt den ringa framgång i en af de trenne makternas diplomatiska intervention, kan kejs rens regering intyga, att hon från det ögonblick då den polska frågan uppstod, inom gränserna för sina rättigheter och pligter mot Europa ej fö mat nogot, för att lösa den. I det hon städse följer det smärtsamma skådespelet af den kamp, som eger rum i Polen, förlorar hon ej ur ögonen något af de dermed sammanhängande stora intressena Hon skall behålla sin cnighet med England och Österrike och vill ej tro, att kabinettens enighet skall uti en deras omsorg så värdig fråga förbli utan frukt. Vi tillmäta oss derföre icke, att påtvinga de makter vår lösning, hvilka äro så mycket och tillochmed mera direkte än vi intresserade i reglerandet af de sväfvande svårigheterna. I en alltigenom europeisk fråga motsvarar det hvarken våra skyldigheter eller våra rättigheter, att ensamma åtaga oss det ansvar, som alla skola dela. En turinertidning berättar, att derstädes . 5 bildats en af några parlamentsmedlemmar och publicister bestående internationel komitå, hvilken skall sträfva att sätta sig i förbindelse med de öfriga europeiska kabinetten, för att genom tryckning på den allmänna meningen bringa det derhän, att alla civiliserade folks regeringar deltaga i den af fransmännens kejsare förordade kongress. Lord Palmerston har å den årliga lordmayors-banketten i London uttalat sig öfver ställningen i denna anda: De, som hafva till pligt att för eder förklara den politiska ställningen, hafva vid andra tillfällen kunnat med er lyckönska sig öfver den civiliserade verl— II