ga förutom det absoluta och ideala), är menskligheten. Visserligen kunna vi icke förneka, att det i andra himlakroppar sinnes varelser, som äro längre framskridna i medvetenhet,. än menskligheten; men vi hafva ingen kännedom om dem. ÅÄn mera: vi kunna påstå, att ingen af dessa varelser, hvilkas tillvaro är mer än sannolik, kommit till någon synnerligt högre grad af medvetenhet, än den som menniskan kunnat uppnå. Hvad som i sjelfva verket skulle gifva ett intelligent medvetande, en ofantlig öfverlägsenhet, vore om det annorlunda än genom vetenskaplig induktion öfverskridit gränserna för sin planet och utsträckt sin verksamhet bortom den himlakropp, der det blifvit födt. Men ingenting dylikt eger rum i solsystemet. Alla de menskligheter, som detta system kan innesluta, äro fängslade inom sin astronomiska gräns, och ingen utaf dem vet tillräckligt, för att kunna verka på da andra kropparne i systemet. Vi kunna ej säga detsamma om de andra solsystemerna, men helt visst har ej någon varelse eller klass at intelligenta varelser, på någon punkt i det synliga universum erhållit en total verksamhetsförmåga öfver materien eller kunnat sätta sig i förbindelse med de lefvande varelserna på andra himlakroppar. Aldrig har någon omständighet märkts, som kräfver en dylik hypotes. Utom menniskan har man aldrig konstateret en enda fri handling, som inblandat sig i sakernas gång, för att förmå dem taga en annan riktning, än den de derförutan skulle tagit. Kunna vi af den långa historia vi känna göra någon slutledning angående framtiden? Det oändliga i tiden skall vara efter oss, liksom det varit före oss, och om milliarder sekler skall universet vara lika mycket olikt med det som nu är, som den nuvarande verlden är olika med den tids, dåshvarken jorden eller solen funnos till. Menskligheten skall sluta. Planeten Jord har börjat; planeten Jord skall sluta. Solsystemet har börjat, solsystemet skall sluta. Men hvarken varat eller medvetenheten skola sluta. Det skall finnas något, som för den nuvarande medvetenheten skall vara detsamma som den nuvarande medvetenheten är för a atomen. Och till en början kan menskligheten, förrän hennes planet uttorkats och till sin skada undergått verkningen af solens afkylning, räkna på flera millioner sekler. Hvad skall verlden vara, då det reproducerats en million gånger, som tilldragit sig sedan! 1793,fdå kemien skall, i stället för åttatio års utveckling, hafva hundrade millioners? Hvarje försök att föreställa sig en sådan framtid är löjligt och gagnlöst. Denna framtid skall dock komma. Hvem vet, om ej menniskan eller någon förnuftig varelse skallikommafända derhän, att känna materiens sista gåta, lifvets lag, stormens lag? Hvem vet, om ej någon kemist, som blitvit herre öfver materiens hemlighet, skall förvandla all ting? Hvem vet, om ej någon biologist, som blifvit egare af lifvets hemlighet, skall förändra lifsvilkoren, om ej de naturliga slägtena skola gälla som qvarletvor at en föråldrad obeqväm verld, hvars återstoder man skall för sällsamhetens skull bevara i museer? Med ett ord, hvem vet, om icke den oändliga vetenskapen skall medföra den makten, enligt Bacons herrliga uttryck: att veta, det är att kunnaf Den varelse, som är i besittning af en säden vetenskap och en sådan makt, skall verkligen vara verldens herre. Eftersom rummet icke mera existerar för honom, skall han ötverskrida gränserna för sin planet. En enda makt skall verkligen regera verlden: vetenskapen, anden. Gud skall då vara fullkomlig, om man gör ordet Gud likbetydande med hela tillvaron. I denna mening skall Gud snarare vara, än han är; han är in Fieri, han är på väg att dana sig. Men att stanna der, skulle vara en mycket ofullständig teologi. Gud är mera än hela tillvaron; han är på samma gang det absoluta. Han är den ordning, i hvilken matematiken, metafysiken, logiken äro sanna; han är idealet, den lefvande principen för det goda, sköna och sanna. Sedd på det sättet, är Gud fullt och ovilkorligt; han är evig och oföränderlig, utan framåtskridande eller blifva. Denna andens triumf, detta verkliga Guds rike, denna återvändo till den ideala förebilden tyckas mig vara verldens yppersta slut. Det är menskligheten som, så vidt vi veta, är det förnämsta verktyget för detta heliga verk. Det lägsta djuret, den siste zoophyten, är på sitt sätt redan genom sig sjelf en början till kunskap om naturen, ett dunkelt åter