anor. bu vet att jag blef kär i honom så snart han kom IIazlowood — och jag vill gifta mig med honom, om också hela verlden sitter sig emot det. Jag blir myndig om tre ur, och du kunna inga fasliga förmyndare hindra mig fran att göra hvad jag vill. — Men du vill väl icke gifta dig med honom, om du vet att han är en dalig karl? — Jag vill aldrig tro att han är en dålig karl? — Hör hvad jag säger, min dyraste Laura. Jug maste låta dig veta rätta förhållandet. Jag har alltför länge dolt det för dig. Det nar varit mycket orätt af mig att dölja det så länge för dig. Jag bort ha sagt dig det så snart jag kom att bo på Tolldale. — Hvad borde ha sagt mig? — Mitt lits historia. Men jag trodde att du i det fallet skulle hindra mig att vinna den seger, som jag eftersträfvade. — IIrilken seger? — Segern öfver den man, som vållade min fars död. Eleanor Monckton berättade nu historien om sin återkomst till Paris, mötet på boulevarden och Georg Vanes sjeumord, men det gick ej fort, ty hon afbröts af hundrade utrop och protester från den snyftarde flickan, hvars hufvud låg på hennes axel och hvars midja omgafs af hennes arm. För den stackars flickan, som omfamnade henne under upprepade försäkringar att hon icke skulle tro nagot ondt, som sades om Launcelot, och att hon icke kunde anse honom grym och bedräglig, sökte Eleanor förklara dd huru artisten och hans eländige medhjelpare bedragit den