— Jag vill icke tro något ondt, som säges om honom, ropade Laura häftigt, i det hon vred sig ur Eleanors armar. Jag vill icke höra på dig. Jag vill icke höra ett enda ord. Jag vet hvarför du icke vill att jag skall gifta mig med honom. Du har sjelf varit kär i houom, som du mycket väl vet, och du vill hindra mig ifrån att bli lycklig med honom. Af allt, som kunde sagts i Gilbert Moncktons närvaro, var kanske detta yttrande det, som mest bort undvikas. Han spratt till som om han blifvit stungen, steg upp, tog ett tändt ljus från ett sidobord och gick till dörren. — Jag är verkligen icke i stånd att uthärda allt detta, sade han. Jag lemnar dig med Laura, Eleanor. Hig henne hvad du har att säga om Launcelot Darrell, och låt mig sedan för all del slippa att mer höra hans namn. God natt. De begge unga qvinnorna lemnades ensamma. Laura hade kastat sig på soffan och snyftade häftigt. Eleanor stod några steg från henne och betraktade hen:.e med samma ömma och medlidsamma uttryck, hvarmed hon i början sett på henne. — När jag tänker på dina sorger, så glömmer jag nästan mina egna. Mitt stackars kära barn, Gud vet bäst hur ondt det gör mig om dig. — Men jag vill icke att det skall göra dig ondt om mig, ropade Laura. Jag hatar dig, om du säger något ondt om Launcelot Darrell. Hvarföre skulle man ömka mig? Jag är förlofvad med den man, som jag älskar, med den ende man, som jag någonsin älskat; det vet du, Ele