kraftiga uppträdandet emot Ryssland. Men äfven i denna orons och hänförelsens stund glömdes ej vår ställning till Danmark, utan omordades af nästan alla talarne, hvilka således icke ansågo den utgöra små intressen. Då regeringen ej kunde lemna några upplysningar angående polska trågan, men väl om den danska, framlade hon sina aktstycken i denna. Innehållet i dessa är klart och bestämdt, de atse häfdandet at rättens ställning öfver makten och utgöra bevis för alt regeringen skulle ingå förbund med makter al andra rangen, bland hvilka hon naturl först vände sig till Danmark, säsom närmast beslägtadt och beläget, oafsedt folkens sympatier och nödvändigheten al ett försvar at Nordens integritet. Alldenstund ständerna ej med ett ord uttalat sig emot dessa aktstycken, hvilka på deras egen önskan framlagts, måste de anses ha gillat den deri definierade politiken. N. D. A. säger om bemälde diskussion inom borgareståndet, att den på det mest otvetydiga sätt ådagalägger, att dess upptattning af denna fråga delas af just det stand, på hvars åsigter dess (bladets) motståndare med rätta lagt en synnerligen stor vigt.. Det återstår oss nu alt bevisa, att detta bladets påstående är af samma radotteriartade natur, som dess förmenande, att det är organ för den stora majoriteten inom landet. Hr Lallerstedt, som öppnade diskussionen, är tillräckligt känd i atseende på sina åsigter om Skandinavien genom sitt lörträttliga arbete Skandinavien, dess sarhägor och förhoppningar!, tör att han skulle kunna beskyllas sta i frågan om vår ställning till Danmark på samma sida som N. D. A. Hans uttalanden senast inom borgareståndet bevisa också motsatsen. Han godkänder regeringens skandinaviska politik, men betonade nödvändigheten af Holsteins utsöndring såsom ett vilkor för ett bestämdare uppträdande af regeringen i denna sak, yttrande: Ryssland vill upprätthålla danska helstaten a tout prix, emedan Ryssland väl vet, att det enda cement, som kan sammanhålla dess olika beståndsdelar, är — absolutismen. Det är på dess återinförande i vårt södra grannrike, som vår östra granne spekulerar. Är det skäl att understödja ett helstatligt sträfvande, som ofelbart måste tendera åt ett sådant håll? Ha vi intet intresse uti att söka förekomma sådant? Tror man att det skulle vara till synnerlig fromma för oss, om, när efter tre års förlopp vi sammankomma för att besluta om en representationsreform, det konstitutionela styrelsesystemet vore aflifvadt i Danmark och offradt åt helstaten? Detta yttrades i början af februari månad innevarande år, den 30:de derpa följande mars utkom den danska regeringens kungörelge, hvilken inledde Aolsteins afsöndring tran det öfriga Danmark. Det är denna kungörelse, som foranledt tyska förbundsdagens hotelse med exekution och dess fordran, att helstatssystemet återupprättas. Denna fordran har atslagits af Danmark, emedan den skulle gifva en främmande makt rätt till inblandning i Danmarks inre angelägenheter och sätta dess sjelfständighet i fara. Ryssland har understödt Tysklands fordran (såsom hr Lallerstedt väntade) och England gitvit Danmarks uppfattning rätt. Sverige-Norges ställning känna vi. För att bevisa sitt allvar med utsöndringen af Holstein har danska regeringen sedan framlagt intör konungariket Danmarks och Slesvigs gemensamma riksråd ett törslag till ny gemensam representation för konungariket och Slesvig. Enligt all sannolikhet blir det al riksrådet till hufvudsaken antaget, och Hol steins utsöndring är således de facto genomförd. De af hr Lallerstedt framställda önskningvilkoren för Sveriges aktiva uppträdande för Danmark äro nästan uppfyllda, och då tyska förbundet just derföre hotar med exekutionen. vore det väl daäraktigt att tro, det vi skulle nu lugnt äse Tyskland med sin ötvermakt undertrycka Danmark på grunder, som vi sjelfva önskningsvis framstullt. Nya Dagligt Allehanda, som i tid och otid vill framhålla sin ärlighet, har ett eget sätt att ådagalägga den. Bladet säger, ut hr L. nämnt Polens folk såsom det tolk, för hvilket våra sympatier äro större än för nägot annat.r Hr L. sade icke så, utan: vära sympatier för Folen äro större än för något annat främmande tolk. — Sjelfva N. D. Å. vill väl ej påstå, att danskarne äro för oss ett främmande folk. Hr Carlen ansåg de grunddrag hr L. uppdragit för riktningen af vär svenska politik vara de för den skandinaviska Nordens