polska adelns utrotande eller åtminstone att genom indragning förstöra dess gods allt. detta har så förbittrat polackarne, att man ej så snart kan tänka på försoning eller sinnenas lugnande. Ingen inser i sjelfva verket detta bättre, än kejsaren af Ryssland sjelf. Han har ju till en främmande statsman sagt, att han inser det vara en omöjlighet att beherrska en mera bildad nation, sådan som den polska, genom en mindre bildad, såsom den ryska. Så yttrade han sig ännu före det polska upprorets utbrott, hvilket ånyo bevisat splittringen mellan de båda nationerna, åtminstone i deras ställning af herrskare och beherrskade. Det ligger visserligen i alla europeiska folks gemensamma intresse, att i vår verldsdels öster skapa förhållanden, hvilka lemna möjlighet till fortbestånd. Såtillvida kan och måste man vara ense med fransmännens kejsare. Men man måste med all kraft och beslutsamhet söka törhindra, att han icke återigen, i det han uppropar fransmännen till handling för en ide, låter materelt betala sig på andra länders bekostnad. Det gifves, liksom 1859 då Napoleon III gjorde Italiens oberoende till föremål för underhandlingar, blott ett medel, att förhindra fransmännens sluge herrskare, att af tidens idCer draga en otillåtlig vinst (skon Rhenprovinserna klämmer på den tyska tån). Man bör ej öfverlemna åt honom ensam, att verkställa de nödiga ändringarne i Europas författning. Man bör ej begå felet, att vilja med våld upprätthålla föråldrade ordningar. Man bör icke tillåta honom, att göra Frankrike ensamt till förkämpe för menskligheten coh rättvisan. Man måste sjelf träda inom skrankorna för billigheten och rättvisan, om detta blifvit nödvändigt. En öfver sin bildning så stolt verldsdel som Europa kan omöjligen medgifva, att ryska herraväldet fortfar i Polen såsom hittills, isynnerhet som sjelfva den kejserlige ståthållaren derstädes, storfursten Konstantin, kejsarens broder, deröfver brutit stafven. Och huru svårt det än må vara, att kunna enas om hvad som bör sättas i stället, måste denna enighet dock ettersträfvas med fullt allvar. Hvad kejsaren yttrat om de inre angelägenheterna bevisar en viss oro efter att kunna på förhand rättfärdiga kejsardömet mot de förebråelser, hvilka kunna väntas af den förstärkta oppositionen inom lagstiftande kåren. Några medgifvanden göras för franska folkets friare rärelse, men de äro ej tillräckliga att ens tillsvidare tillfredsställa de önskningar, som hysas af vännerna till borgerlig frihet. Att regeringen är outtröttligt verksam för ett förbättrande af förhållandena och kan framvisa månget resultat, det låter ej förneka sig. Men statshushållningen är och förblir alltför slösaktig. Finansministern har äfven utan krig att kämpa med bryderier, och kejsaren har otvetydigt hänvisat derpå, att det ej återstår något annat val, än kongressen eller kriget. Det låter sig ej förneka, att vi med detta trontal kommit närmare det krig, som statsmännen nu i veckor allvarligt fruktat. Den polska frågan ställes i samband med den orientaliska. Ryssland rustar vid Svarta Hafvet och kränker på ett i ögonen fallande sätt de inskränkningar, som pariserfreden af 1856 pålagt det. Äfven Turkiet rustar. Vid Kaukasus, hvars bergsfolk år 1856 på ett oförsvarligt sätt lemnades i sticket af de i kriget segerrika makterna, kämpa czerkesserna, understödda af polackar. Till den polska frågan hotar å andra sidan ansluta sig den italienska, hvilken förblifver oafgjord, så länge Venetien ännu befinner sig i Österrikes ego. Hvem skulle väl betvifla, att Venetien i och för sig är en högst dyrbar besittning för Osterrike? Men hvem kan på samma gång förneka, att Venetiens egande pålägger Österrike alldeles oproportionerliga offer och likväl fortfarande är mycket osäkert? Österrike är sjelft lifligt öfvertygadt härom. Man kan rubricera hela dess nyare politik under sträfvandet, att af Tyskland ernå en borgen för dess icke-tyska besittningar, isynnerhet för Venetien. På en förbindelse kan Tyskland och isynnerhet Preussen alldeles icke gå in. Det skulle vara, att onödigt påtaga sig alla Österrikes bryderier. Österrikes herravälde i Italien har blifvit lika ohållbart, som Rysslands herravälde i PolenDe olika europeiska börserna visa sig starkt a fficierade af det kejserliga trontalet. På börsen i Wien har förrådt sig en allmän panic och samtliga noteringarne sjönko, på samma gång som främmande valutor blefvo ansenligt dyrare. — Man började nästan anse trontalet lika mycket riktadt mot Österrike som Ryssland och innebära ett tvingande bud för Österrike att på ett afgörande sätt bestämma sig för handling, vara sig i ena eller andra riktningen. Napoleon känner nog sanningen af tänkespråket, att en oviss vän är farligare än en öppen fiende. 1 Berlin har börsen rönt starkt intryck af trontalet. Detta hade på förhand bebådats som ett säkert fredsbådskap, hvarföre effekten, ås det plef kändt blef så mvcket större Fall Aa m pe se ....