de samt Savovens och NIZLas införlifvande med Frankrike rubbade hela det bestående systemet. Just derföre eger Victor Emanuel icke Toscana, och Neapel på samma sätt, som t. ex. Osterrike eger Galizien och Venedig; det italienska konungariket har visserligan blifvit erkändt, men med allehanda förbehåll, tillochmed af Frankrike, och Österrike känner ännu endast de legitima italienska regenterna. Detsamma gäller i ännu högre grad om Savoyens införlifning med Frankrike; ty de förvecklingar med Schweiz, som uppstodo med anledning häraf, kunna i hvad ögonblick som helst vakna upp på nytt, och införlifningen försiggick under allehanda förbehåll eller direkta protester från de öfriga makternas sida. Kejsar Napoleon antyder äfven, att den upp gift, som han uppställt för sig, endast låter sig lösas genom ett krig, och han förklarar, att han icke skall rygga tillbaka för ett sådant krig, om hans motståndare hårdnackadt vilja fasthålla vid ett tillstånd, som öfverlefvat sig sjelft, derföre att dess förutsättning, ett öfvervunnet, vanmäktigt och isoleradt Frankrike, ej längre existerar. Det finnes allt skäl antaga, det kejsar Napoleons lrontal oeftergifligt innebär kriget, alldenstund det andra alternativet, en kongress, ej gerna kan komma till stånd. Ryssarne öka nu sin förfärande meritlista i Polen med de uslaste och föraktligaste våldsverk mot svaga, värnlösa qvinnor. Den hedern återstod blott för vårt århundrade, att bli vittne äfven till dåd mot qvinnor, hvilka ej ens kunde fördragas i den råaste medeltiden. Det ligger så mycket nesligt i detta ryssarnes handlingssätt, att hvarje hederlig menniska i det öfriga Europa med vämjelse och afsky måste vända Ryssland ryggen. Fradgande som blodtörstiga hyenor i sina burar rasa de ryska prokonsulerna i Polen först mot männen och då de ei kunna komma åt ett tillräckligt antal offer, vända de sig mot försvarslösa qvinnor och utöfva mot dem sin makt. Skådespelet är hållet i ryskt manår, men i sluttablån skall nog rättvisan framträda och skipa lag och rätt. Ett stort antal gifta och ogifta qvinnor, till största delen ur de högre klasserna, är inspärradt i Warschaus cellfängelse. De arma föräldrarnes bekymmer och smärta äro gränslösa, isynnerhet som man omtalar skändande, hugg och slag, ja, transporterande af de olyckliga till det inre af Ryssland. Förbudet mot sorgkläders begagnande skall ge anledning till nya förföljelser mot fruntimren. Man vet ej, hvad polisen skall behaga anse för sorg, ty förordningen innehåller inga bestämmelser i detta hänseende. Man har för afsigt, att sända en deputation af damer till grefve Berg, för att utbedja sig närmare upplysningar härom. Wienertidningen General-Correspondent yttrar öfver denna qvinnornas misshandling: Det är visserligen sannt, att de polska qvinnornas tänkesätt äro afgjordt ryssfientliga och kanske i sin tillgifvenhet för upprorets sak ännu mera ihärdiga, än männerna; det är äfven riktigt att de polska qvinnorna understödja upproret ej allenast genom uppmuntran och bifall, utan äfven genom personlig verksamhet, genom penningeinsamlingar, ombesörjande af kläder och andra utrustningspersedlar, kringbärande af underrättelser och andra uppdrag, att de äro de sårades ifriga sköterskor och tillochmed för de häktade göra allt, hvad i deras förmåga står. Men allt detta kan dock icke ursäkta det ej allenast oridderliga utan äfven rent af barbariska beteende, som ryssarne dagligen utöfva mot det svagare könet och hvilket säkerligen icke heller så litet bidragit till rysshatets stegrande i Polen. Detta beteende framträder nu hufvudsakligen i guvernementet Augustowo, der Muraview stiftar ordning och den grymme kosackhetmannen Baklanow föröder landet. En fransk officer, som i flera månader uppehållit sig i Polen och varit mycket tillsammans med ryssar och polackar, för att, som en erfaren man af facket, observera sakernas ställning, omtalar sanningsenligt, med angifvande af namn och lokaler, saker, hvilka bevisa, att demoralisationen inom ryska armåen, åtminstone inom enskilda kårer måtte ha gått långt. Han skrifver bl. a.: Om man betraktar de ryska trupper, hvilka stå midtemot de polska insurgenterna, så drager man nästan i betänkande, att kalla dem en regelbunden arme. Förgäfves söker man hos dem efter känsla af disciplin, aktning eller tillochmed blott lydnad för förmän, kåranda, kortligen, det man finner hos den verk lige soldaten och hvilket skiljer honom från banditen; ofta saknas uniformen, och det händer icke sällan, att den ryske soldaten dragit på sig kläder, som han bemäktigat sig vid husvisitationer hos polska godsegare ... Frågar man efter orsakerna till denna djupa demoraisation, som derjemte så hastigt spridt sig, så finner man först tvenne sörklaringsskäl: regeringens misstroende mot officerarne och vanan vid plundring och berusning .. Unlerofficerarne och gemene man hafva arhglJIit —— — sm LL 1 AA AA — — . — L — 2 Am m AA tLc —SBGB — D9 Ä. Dm tå