France har ett kejserligt bref med förslag om en europeisk kongress redan afgått till suveränerna. Bladet säger, att man inom få dagar får veta huruvida förslaget blir antaget eller icke. Ett bihang till den officiela österrikiska tidningen Wiener-Leitung af d. 7 d:s, innehåller en anmärkning, syftande på kejsar Napoleons tal, och säger, att fördrag icke upphöra att existera, om ock åtskilliga delar deraf förändrats, men förklarar sig på samma gång tro, att österrikiska regeringen skall samtycka till att åt en allmän kongress anförtro frågorna om sättet att undvika krig. Danska Dagbladet innehåller en öfverblick, hvilken vi taga oss friheten här införa : Rysslands hårdnackade vägran att uppfylla sina fördragsenliga förbindelser gentemot Polen har nu föranledt kejsar Napoleen att förklara, det 1815 års fördrag öfverletvat sig sjeltva och böra lemna rum för en annan ordning, som kan försäkra Europa om det lugn, det behöfver. England har redan förut uttalat, att det anser dessa fördrag upphäfda, i hvad de angå Polens förening med Ryssland; men det är tydligt, att kejsar Napoleons yttranden hafva en vida mera omfattande betydelse, och kabinettet i Petersburg skall säkert komma att ångra, att det genom sin styfsinthet gifvit signalen till den omhvälfning, som nu förestår. Wienerfördragen kommo till på en tid, då intet afseende fästades vid folkens rätt, och segerherrarne delade sinsemellan land och menniskor, utan att bry sig om annat än sin egen fördel. Likväl insmögo sig i öfverenskommelserna åtskilliga löften till folken, dels genom Englands inflytande, dels derföre att man icke tillade dessa bestämmelser någon praktisk betydelse, och de makter, mellan hvilka Polen slutligen delades, törbundo sig sålunda, att respektera dess nationala egendomlighet och gifva det särskilda institutioner. Dessa löften blefvo emellertid aldrig infriade, lika litet som de tyska furstarne infriade sina löften om att gifva sina undersåter representativa institutioner, innan de genom förhållandenas makt blefvo dertill tvungna, och lika litet) som Österrike höll sig inom de gränser, hvilka 1815 års fördrag satt för dess inflytande i Italien. Det gällde framför allt, att hålla det öfvervunna Frankrike i tyglarne, och då fördragens bestämmelser uppfyllde detta ändamål, blefvo de hållna, men annars icke. Segerherrarne från 1815, som voro så starkt intresserade i att bevara sitt eget verk, hafva således sjelfva bidragit till att försvaga det. Då franska regeringen med 1815 års fördrag i handen uppmanade Österrike, att hålla sig inom sina egna italienska besittningar och icke göra intrång i det öfriga Italiens sjelfständighet, nekade kabinettet i Wien, att uppfylla denna förbindelse, och resultatet blef, att hela den byggnad, som det mödosamt uppfört, blef kullkastad, och att det måste afträda Lombardiet, som det kunnat behålla genom ett lojalt uppfyllande af wienerfördragen. Något dylikt upprepas nu med Rytsland för Polens del. Interventionen skedde under fasthållande vid wienerfördragen, och i början tycktes kabinettet i Petersburg vara villigt, att förhandla med de andra makterna om en öfverenskommelse på denna grundval; men det ändrade mening, vare sig att det trodde, att det ingenting skulle bli af i hänsyn till den hotande koalitionen, eller derföre att ryssarnes fanatism lade band på dess beslut, och det har slutat med att förklara, att det eger Polen enligt eröfringens rätt och vill förfara med det efter eget godtycke. Ryssland har sjelft undanröjt den grundval, hvarpå det kunde finna ett säkert fotfäste, och härigenom icke allenast utsatt sig för att mista Polen, utan äfven bragt hela det system i fara, som det till väsentlig del har att tacka för sin stora makt. Det fick liksom Österrike valet mellan ett lojalt genomförande af wienerfördragen eller en brytning med Frankrike, mot hvilket dessa fördrag just blefvo ingångna, och det har valt det sista; men det är i en vigtig punkt ställdt annorlunda än Österrike, hvartöre det enligt all sannolikhet icke skall få med Frankrike ensamt att göra Hade kejsar Napoleon genast vid sin tronbestigning förklarat krig emot wienerfördragen i stället för att afgifva försäkran om, att kejsardömet var identiskt med freden, skulle det utan tvifvel genast bildat sig en koalition mot Frankrike, och möjligen hade dettas fiender då realiserat de planer, som fantastiska politici år 1859 uppgjorde, att reducera det till hälften af dess område och för lång tid, kanske för alltid, göra det vanmäktigt. Men den transka regeringen har under Napoleon III gått en annan väg och har begagnat 1815 års fördrag som ett vapen mot deras upphofsmän. För ögonblicket kan det innu mindre än år 1859 vara tal om en koaition mot Frankrike. Kejsar Napoleon kan tvärtom med sjelfförtroende vädja till Europas lom, derföre att Frankrike, som förut blef öfverröstadt på hvarje kongress, nu skulle vara den ledande makten och samla omkring sig de flesta rösterna. Denna appell har dock