renaste och högsta gåfvor — neml. förmågan att hysa förtroende. — Nåväl, sade Launcelot Darrell, vändande sig till Eleanor. Vill ni säga mig hur jag bar mig åt för att kunna öppna skrifbordet, hvarur jag stal ett dokumeut, och hvari jag lade ett annat? — Ni tog nycklarne i mr de Crespignys rum. — Gjorde jag det? Men der är väl någon, som vakar i det rummet? — Ja, ropade miss Sarah, der är Jepcott. Hon har varit der alltsedan min älskade onkel dog. Intet har rubbats från sin plats, och Jepcott har tagit vård om rummet. Vi skulle kunna anförtro oräknade guldmynt åt Jepcott. — Jaha! sade miss Lavinia, oräknade guldyenningar. — Men hon sof, ropade Eleanor, qvinnan sof, när den mannen kom in i rummet. — Sof! utropade miss Sarah, det gjorde hon säkert icke. Säkert skullo icke Jepeott vilja bedraga oss; jag kan icke tro det om henne. Det sista, jag sade till henne, var Jepcott, är ni sömnig? Om ni är det minsta sömnig, så kan huspigan sitta hos er. Låt för säkerhetens skull huspigan stanna inne hos er. Nej, miss, sade Jepeott, rjag har aldrig varit mera vaken än i qväll, och hvad beträffar flickan, så är hon en rädd och enfaldig stackare, och jeg tror inte att ni kunde få henne in i herrns rum om ni än bjöde henne en fempundsnot för det. Och om Jepcott efter detta insomnade, fast hon visste att allt var