så lust att deltaga, som detta skulle underlätta förverkligandet af dessa planer på rhengränsen, hvilka lika obestridligt tillhöra de napoleoniska traditionerna, som de äro lockande för den franska nationalsåfängan. De borde veta, dessa germaniska suveräner, både små och stora, att på samma gång de öppna porten i norr för att låta sina eröfringslystna skaror germanisera Skandinavien, öppna de porten i vester för de kejserliga legionerna. Då får det andra franska kejsaredömet gå i det förstas fotspår, och då skall det måhända visa sig att den sista villan blir värre än den första. Kejsarinnan Eugenie är hemkommen efter sitt triumftåg genom Spanieus stora städer inclusive Madrid. Napoleon var i början missbelåten med sin gemäls spanska resa, kanske emedan han fruktade att det skulle skada hennes prestige att hon visade sig bland sina forna landsmän och landsmaninnor, så mycket mer som ordspråket säger att ingen är profet i sitt siidernesland. Men nu har han blifvit helt och hållet försonad med denna utflykt genom det magnifika och cordiala sätt, hvarpå drottning Isabella emottog sin f. d. undersåte. Det var dock så mycket som kunnat prevenera henne och det spanska hofvet emot Napoleon III:s gemål. Drottning Isabellas svåger är son till Ludvig Filip, hennes systerdotter skall gifta sig med grefven af Paris, som anser sig ha större rätt än Napoleon att residera i Tuillerierna, och hennes fars och farfars historia är ej egnad att ingifva henne några blida känslor mot den dynasti, som nu är den herrskande inom Pyrenerna. Under sådana förhållanden är den spanska monarkinnans utomordentliga artighet mot sin höga och sköna gäst dubbelt anmärkningsvärd, och fransmännens kejsare skall säkert ej underlåta att hålla henne räkning derför, om han än med blandade känslor förnummit att hans gemål bott i hertigens och hertiginnans af Montpensier våning under sitt vistande, äfvensom att de spanska donnorna haft något styfva fasoner mot prinsessan Anna Murat. Måhända denna kejsarinnan Eugenies visit kommer att leda till en entente cordiale — en allians mellan de begge staterna på ömse sidor om Pyrenterna, åtminstone lika stark som den, hvilken förenar Frankrike med grannen på andra sidan kanalen. Drottning Isabella gaf kejsarinnan ett magnifikt armband och fick sig tillsändt ett lika magnifikt porträtt af den senare. Gåfvor och gengåfvor underhålla ju vänskapen! Det ser verkligen ut som om det skulle bli krig på fullt allvar mella tvenne mäktiga öriken, som ligga så långt ifrån hvarandra att man tycker de skulle lemna hvarandra i fred, neml. England och Japan. Hvad det senare angår, så skulle det visst vilja lemna England och den öfriga verlden i fred, om det finge, men detta är omöjligt i våra dagar Den europeiska politiken motsätter sig hvarje sådant isoleringssystem, den fordrar att alla jordens nationer skola gifva enstöringslifvet på båten och umgås med hvarandra på hyggligt manär. Den aftvingar stater, som anse sig vara nog för sig sjelfva och a fsky vesterns barbarer mer än pesten, den ena traktaten efter den andra i den kommersiella beröringens intresse, och när dessa traktater brytas, står kriget för dörren. Då komma vesterns barbarer och lära österns ogästvänliga söner på verkligen barbariskt sätt att Ni umgängsamma och tillgängliga. Det har gått lätt nog att tillämpa detta system i det himmelska riket, ty dettas innevånare äro, sans fagon taladt, stora pultroner. Men deras stamförvandter japanesarna, som stå öfver dem i, snart sagdt, alla afseenden göra det äfven i fråga om courage och militärisk duglighet. Engelska expeditionen i de japanesiska vattnen har vid sitt anfall på hans höghet Satsumas batterier funnit att det just icke är en barnlek att tukta japanesarna, ehuru den haft den tillfredsställelsen att i grund förstöra en stad med 180,000 innevånare, som sannolikt icke hade ringaste del i furstens förbrytelse. Detta var början iill det ultraorientaliska krig, som England måste föra nu, när utsigterna för den europeiska fredens bevarande förminskas med hvarje dag. Det blir ej blott med furst Satsuma, som det stolta Albion måste bryta en lans; kampen gäller äfven hela Japan och dess begge kejsar ce. De curopei konsulerna ha blifvit på officiell väg under tade om denna sakernas ställning genom ett cirkulär från hans japanesiska excellens statsministern Ögsavara no Kanri, som låter dessa