och alla öfriga mer eller mindre allvarligt skadade. Fyra eller sem lokomotiver blefvo kullvräkta och skenorna på många ställen lösslitna från sleepers och slungade åt alla håll. På Old Kent Road blef taket slitet från trenne hus, och i Hyde Park, S:t James Park och Green Park hafva åstadkommits otantliga härjningar, liksom äfven telegrafledningarne blifvit på flera ställen förstörda. Senare Post. Kejsar Napoleons trontal vid kamrarnes öppnande upptager tre hela foliospalter i Moniteur. Ännu föreligga endast telegrafiska utdrag och efter dem skola vi söka framställa contenta af talet. Kejsaren förklarade sig först nöjd med de gjorda valen. Alla hade aflagt ed. Derpå utkastade han en mycket utförlig redogörelse för landets inre ställning. Dess välfärd, sade han, skulle helt säkert hafva utvecklat sig snabbare, om de politiska förhållandena icke trädt i vägen för hvarandra. I nationernas lif förekomma oförutsedda händelser, hvilka man utan fruktan bör taga för ögonen och bära utan svaghet. Hit höra krigen i Amerika, Mexicos och Cochinchinas occupation samt det polska upproret. Jag vill först uppehålla mig vid den sista saken. Det goda förstånd, hvari vi sedan pariserfreden befunnit oss till Ryssland, gjorde det nödvändigt, att afseende fästades vid denna makt. Polackarnes sak är mycket populär i Frankrike, och man kunde vänta, att en af de första kontinentalallianserna skulle bli utsatta för fara, då röster höjde sig till förmån för en nation, som Ryssland anser för upprorsmakare, men som deremot i våra ögon för en kamp, hvilken finner sitt berättigande i historien och traktaterna. Frågan kunde det oaktadt icke behandlas af Frankrike ensamt. Gemensamma framställningar gjordes. Olyckligtvis blef vårt råd ansedt för ett försök att injaga skräck hos Ryssland, och kampen antog en mera bitter karakter. Hvad skola vi nu göra? Hafva vi blott valet mellan att föra krig eller tiga stilla? Nej, det återstår ännu ett medel. Vi måste draga polackarnes sak inför Europas domstol. Ryssland har redan vid ett föregående tillfälle förklarat, att en konferens om alla de sväfvande europeiska frågorna icke skulle såra dess värdighet. Tiden är kommen att genom en sådan konferens börja en ny tera. Alla de bestående skälen till oenighet måste tillintetgöras med ett slag, och de kunna endast sökas i 1815 års fördrag. Dessa fördrag hafva redan blifvit nästan alldeles åsidosatta i Grekland, Belgien, Frankrike, Italien, vid Donau och i Tyskland; England har bortskänkt Joniska Öarne, passionerna omflamma alla fördragens spillror och mäktiga intressen fordra en lösning. Skall stormakternas afundsjuka rivalitet oupphörligt hämma civilisationens framsteg? Skall ömsesidigt misstroende alltjemt göra öfverdrifna rustningar nödvändiga? Skola vi beständiggöra ett tillstånd, som hvarken är krig eller fred? Skola vi längre förunna omstörtningsandan en inbillad vigtighet genom att småaktigt motstå folkens rättmätiga tordringar? Låtom oss förena oss utan något förut fattadt system och utan äregirighet, endast med föresats att grunda en sakernas ordning, som är i lika hög grad byggd på folkens och suveränernas intresse! Låtom oss hafva mod att, om också med ömsesidiga uppoffringar, göra slut på det prekära sjukdomstillstånd! Låtom oss bilda ett nytt fundament! norden och i södern fordra vigtiga intressen sin lösning. En kongress är derföre nödvändig, såsom en allmän skiljedomare och fredstiftare och derigenom skall tillfälle gitvas, att inskränka de öfverdrifna rustningar, som sluka alla fjelpkällor. Låtom oss förena oss i suveränernas och folkens välförstådda intresse. Detta uppop skall, hoppas jag, finna ett villigt öra ötrerallt, ty vägran skulle, förutsätta hemliga planer, som frukta dagsljuset. Om också icke dla samtycka, är det dock en ofantlig fördel ut hafva visat hela Europa, hvarest faran ooh dotemedlet finnas. Tvenne vägar ligga för oss pppan. Den ena till framåtskridande genom försoung och fred, den andra leder förr eller senare ill krig, derföre att man hårdnackadt vill fasthåla vid en rutten forntid. Ett sådant språk eakll ag tala till hela Europa. Godkändt at er, mina nerrar, sanktioneradt af den allmänna menin—-— — Fr — —j— —— KR —