suelp, utan äfven om vi lemnade den dröjande och motvilliga. Nationerna måste vara underkastade ungefär samma moraliska lagar som individen, samma försyn råder för dem båda; hvad som är godt, ädelt och prisvärdt för den enskilde mannen, måste äfven vara det till en viss grad för de större samfunden och föra till välsignelse för båd En ej ringa del af oss, isynnerhet bland det äldre slägtet, är visserligen uppfödd i den tron, att vårt nationala förtryck i gamla dagar härleder sig både först och sist från danska e grepp, list och svek; det är dock rättast, att söka förnämsta orsaken hos en sjelf, i nationens eget förfall, dess egen omynt het. Men det var ej af Danmark vi ledo fortr) — om vi ledo något — utan af den danska efter tyskt mönster organiserade länsadeln, och senare af enväldet; de norska bönderna hade det vida bättre än de danska. Men låtom oss vända tillbaka till sakens kärna; k att hafva både Tyskland och Ryssland — vanligen lätt ense då det gäller rof — som grannar inpå nära gränser, skulle otvifvelaktigt bringa de förenade rikena en framtida följd af undertryckande, öfvergrepp och mer eller mindre vanmäktigt motstånd, Men detta är lyckligtvis temligen klart uppfattadt och framhållet af de förenade rikenas styrelse; vi vilja närmast åter blott fästa oss vid våra egna, inskränktare förhållanden. Övisst är, huruvida det slutliga slaget melan Danmark och Tyskland skall slåss nu eller ännu en gång kan uppskjutas; men vi betvifla, att i längden någon fredlig och diplomatisk lösnina ä dertill äro förhållandena för invecklade och intressena för stridiga. Men vi hoppas äfven, att de nordiska rikena i förening icke hafva skäl att befara sammanstötningen, hvarken nu eller sen lven om SverigeNorge behöfva utveckla sina yttersta krafter; till sjös skall öfverlägsenheten ännu länge vara vår, och tilllands äro äfven förhållandena gynsamma för defensiven. annars hade väl Danmark för länge sedan varit uppslukadt af Tyskland. Det är visst att befara, det Danmarks 40,000 man icke äro tillräckliga att försvara hufvudställningen vid Dannevirke; kunna de deremot antingen direkte förstärkas eller blott understödjas af 20 å 30,000 man från de förenade rikena som reserv eller replie, så att icke danskarne genom ett alltför ihärdigt och vägsamt försvar på detta ställe nödgas sätta allt på ett kort, kan helt säkert denna position få en styrka, som troligen skall hindra hvarje inträngande på dansk botten. Och äfven om, emot all sannolikhet, Dannevirkspositionen skulle bli genombruten eller kringränd, återstå dock ännu flankpositionerna på Als och Fyen. hvilka skola iugifva en äfven afgjordt numeriskt öfverlägsen fiende betänkligheter under hans framryckande. Vi veta, att Danmarks sak är vår, att vid Eidern skall kämpas ej allenast för den danska nationaliteten utan äfven för vår, den norska, och ingen norsk man skall i längden finna sig uti, att Danmark blöder till döds i sin olika kamp, utan att vår armå och vår flotta talat sitt ord med. är möjlig,