och öfverflödiga farhågor skulle hädanefter alltjomt plåga honom. — Gilbert, du minns väl, fortfor Eleanor, att när jag lofvade att bli din hustru, så sade jag dig mitt rätta namn och bad dig ej yppa det för dem, som bodde i detta hus liksom ej för Launcelot Darrell. — Ja, svarade mr Monckton. det minns jag. Midt under det han plågades af sin svartsjuka och sina misstankar, som denna natt stigit till sin höjd och helt och hållet bemäktigat sig juristens själ, väcke Eleanors lugna och säkra väsende en tveksam undran hos honom. Och dock bedrog hon honom. Han visste det. Han hade längesedan kommit till den öfvertygelsen, att det andra vågs elet i hans lif skulle misslyckas lika ömkligt sem det första. Han hade förut blifvit bedragen, narrad, sviken, därad och gäckad; och förräderskan hade lett mot honom med ett oskyldigt barns menlösa leende. UIlcanor var kanske ännu mera hemmastadd i bedrägeriets konst in den första bedragerskan. Detta var hela skillnaden. — Jag vill icke dåras af henne ännu en gäng, tänkte han, i det han såg dystert på det sköna ansigtet framför honom. Hon kan ej säga något, som narrar mig ännu en gång att tro på henne. — Vill du veta, Gilbert, hvarför jag ville att du ej skulle yppa min hemlighet? fortfor Eleanor. Jag gjorde det, emedan jag hade ett skäl att vilja återkomma till denna trakt. Detta skäl var ännu starkare än min kärlek till dig, Gilbert — fastän jag älskade dig mer in jag sjelf