— Samma dag domdesäflickan Amalia Bernhardina Andersson, som i handelsbolaget Hasselblad Å Avalls butik tillgripit band till ett värde af 28 rdr 50 Öre, att böta det stulna beloppet tredubbelt eller undergå 15 dagars fängelse vid vatten och bröd samt i 2 månader hålias till allmänt straffarbete. Hennes underåriga medhjelparinna, Augusta Charlotta Andersson, skulle i vederbörande öfverskults närvaro af fadern agas. — Drängen Johan Fred. Olsson från Skällared i Landvetters socken, som försökt fråntaga polisen en drucken person och dervid tilldelat konstapeln N:o 28 Larsson en knuff, dömdes af rådhusrätten för poliskonstapels öfverfallande i tjenstutöfning till 2 månaders straffarbete. Han skulle dessutom ersätta 2:ne mot honom hörda vittnen med, ! rdr 25 öre, hvartdera. — Den polska kolonien i Östra Haga gör genom sina beständiga trakasserier ej litet buller af sig vid stadens rådhusrätt. Ett af dessa många oroliga hufvuden, kringresande krämaren Jakob Wolff, hade till den 21 dennes låtit instämma — såsom han i stämningen titulerades — krångelmakaren? Littmanowica. Denne skulle ha öfversallit Wolffs hustru Rebecca, först i judiske handlandens Cantors bostad och då hon, för att rädda sig undan den brutala medfarten, tagit sin tillflykt till annan persons bostad, hade L. följt efter och fortsatt sitt våld. Wolff hade slutligen tillkommit och sökt freda sin Rebecca, men, som en äkta make anstår, fått dela sin hustrus öde. Enligt förevisadt läkarebetyg hade hustru Wolff erhållit en kontusion å underlifvet, hvars följder så mycket mindre stode att beräkna som hon befunne sig i ett visst intressånt fillstånd. Littmanowiez bestred till alla delar angifvelsen, och då inga vittnen voro tillstädes uppsköts saken, för dessas inkallande, på 8 dagar. Sistl. onsdag stodo parterna åter inför rådhusrätten. Wolff medhade nu det enda vittne han på orten kunnat till denna dag anträffa, neml. handlanden Cantor. Denne uppgaf att. Rebecca varit den som börjat leken i det hon slagit Littmanowicz i ansigtet med något tillhygge, som man efter åtskilliga funderingar och förklaringar kom underfund med att hafva varit dett stycke kött, med den påföljd att blodviten uppkommit. Littmanovicz hade derefter slagit till Rebecca med handen och detta vore allt hvad Cantor och hans hustru hade sig bekant om förloppet af bataljen. Wolff androg osannolikheten deri att en qvinna, och till på köpet i den belägenhet hvari hans hustru befann sig, kunnat på sätt som blifvit anfördt gifva sig i färd med en karl, samt orerade vidt och dredt om det brutala i att anfalla en qvinna. Vittnet Cantor ansåg dock att de stridande både med hand och mun varit lika goda. Wolsk begärde vidare anstånd med målet för ytterligare personers hörande, och rådhusrätten ålade honom att till den 11:te nästk. November inställa sina nomadiska vittnen; i motsatt fall skulle Wolfi komma att anses sin talan förlustig.