XLIII. En kort triums. Eleanor Moncktons första tanka var att störta in i rummet och anklaga Launcelot Darrell inför dem, som säkert skulle infinna sig på hennes kallelse. Sannolikt skulle ej hans tanter vara barmhertiga mot honom; han skulle stå framför dem som en öfverbevisad skurk i stånd till hvarje brott och hvarje förräderi, som kunde befrämja hans egna fördelar. Men en annan impuls, lika hastig som den första, hejdade den unga, häftiga qvinnan. Hon ville se slutet af det hela, hon ville se hvad de begge konspiratörerna ämnade göra vidare. Ledd af sitt begär att störta in i rummet, hade hon gått ett par steg framåt och löfven hade prasslat i följd af denna hennes rörelse. Fransmannens fina hörsel hade förnummit prasslet. — Fort, fort, hviskade han; tag nycklarne; det ä1 någon i trädgården. Launcelot Darrell hade stigit upp. Dörren mellan ar betsrummet och toilettrummet stod på glänt; den unge mannen öppnade den och ilade ut med nycklarne i han den. Victor Bourdon slog sin lyktas små dörrar tillsam mans och gick till fönstret. Han drog undan luckorna och gick ner i trädgården. Eleanor hukade sig ner med ryg gen intill husväggen, fullkomligt betäckt af lagerträden Fransmannen började söka bland buskarne på högra sidar