och målande beskrifning på densamma, daterad Hannover d. 20 d:s: Den 18 Okt. kl. 9 på aftonen voro vi i Erquelines i Belgien: mot midnatten passerade vi Holland. — Det är omöjligt för mig att beskrifva det oändligt ljufva skådespel himlen erbjöd, då vi höjt oss öfver molnen. Vi hade uppstigit mycket högt, men snart måste vi sänka oss för att få någon aning om, hvar vi befunno oss; himlen hade kommit oss att förgäta jorden och det var omöjligt för oss att säga hvar vi voro. Vi befunno oss i en kritisk ställning. Under oss, så långt vi förmådde skönja, utsträckte sig ödsliga moras och i fjerran hördes hafvets entoniga brusande. På Guds försyn utkastade vi barlasten och stego så högt, att jorden försvann för våra blickar. Hvilken natt! Ingen af oss förmådde, som man lätt kan förstå, att sluta sina ögon, då vi hvarje ögonblick kunde vänta att hufvudstupa störta ner i hafvet. För att undvika denna föga angenäma katastrof måste vi uppbjuda all vår vaksamhet vid nedstigandet. Min kompass utvisade att vi färdades i riktning mot öster d. v. s. mot Tyskland. Sedan vi på morgonen bland molnen intagit en enkel frukost började vi att sänka oss. En ofantlig landsträcka visade sig under oss för våra blickar, städer och byar togo sig från vär standpunkt ut som närnbergerleksaker, floderna liknade små bäckar. Anblicken af det hela, belyst af ett klart strålande solljus, var förtrollande. Framemot kl. 9 på f. m. nalkades vi ett stort vatten; sedan jag orienterat mig en smula, upplyste jag derom, att vi befunno oss vid kusten af Holland, nära hafvet. Vi voro nu betänkta på att närma oss jorden för att intaga barlast, men olyckligtvis hade vår himmelsfärd kommit oss att glömma jorden, på hvilken en fruktansvärd storm rasade, så häftig, att inom några sekunder våra ankare, ofantliga jernpjeser, voro krossade i stycken. Ventilen hade blifvit omkringyriden, och nu då ballongen icke längre förmådde att höja oss började en i sanning svindlande färd. Ett ögonblick stego vi 20 a 30 fot för att åter falla ned med en oerhörd hastighet. Småningom började ballongen att vackla och gondolen for på sidan. Då börjades den mest rasande och förtviflade färd man kan tänka sig. All: försvann i ett virrvarr för våra blickar: träd, buskar, inhägnader, allt krossades under vår vansinniga framfart; det var förfärligt! Det ena ögonblicket sjönko vi ner i en sjö, i nästa passerade vi genom en torfstack, hvars tjocka dy uppfyllde näsa och mun. Vära sinnen började förvirras. sStanpa, stanna! tjöto vi åt det vidunder som släpade oss med sig. Tätt under oss passerade ett jernbantåg, vi sågo att man bemärkte vår fara, men bort, bort ryckte oss den obeveklige sedan han nedsopat telelegrafstolparne utefter banan. Ett ögonblick derester nalkades vi ett stort rödt hus, jag ser det ännu, stormen förde oss rakt mot detta hus. En ögonskenlig död hotade oss, vi måste ovilkorligen blifva krossade mot dess murar. Ingen af oss yttrade ett ord. Förunderligt! At alla dessa nio personer, hvaribland en qvinna, hvilka voro fastkedjade vid en bräcklig farkost af korgmakeriarbete och för hvilka ögonblicken tycktes räknade, hyste ingen någon synbar fruktan. Deras läppar voro slutna, men deras ansigten lugna. Nadar höll sin fru om lifvet och sökte att skydda henne med sin kropp. Arma qvinna! IIvarje stöt, som träffade ballongen tycktes tillräcklig att krossa henne. Jules Godard försökte nu och lyckades att utföra en handling af sublimt hjeltemod: han klättrade upp i tågen som fästade gondolen vid ballongen och hyilka svängde så häftigt, att han tre gånger nedstörtade med fara att krossa mig i sitt fall, slutligen lyckades han dock att få tag i tåget till ventilen och att öppna den. Gasen strömmade nu ut, men ballongen fortsatte med ohejdad fart sitt lopp i horisontel riktning, under det att vi lågo nedhukade i det inre af gondolen. Nu visade sig en skog på afstånd; man måste till hvad pris som helst försöka hoppa ur gondolen, inom några minuter skulle den vara krossad mot skoggstopparne. Sårad i ena knäet, med sönderrifna underkläder begaf jag mig i väg, gjorde jag vet icke hur många kullerbyttor och föll ned på hufvudet. Efter några minuters vimmerkantighet upplyfte jag hufvudet; ballongen var då långt borta. Med tillhjelp af en käpp släpade jag mig till skogsbrynet, hvarifrån jag hörde jemmerrop. Jag varseblef der St. Felix utsträckt på marken, förfärligt vanställd, hela hans kropp var ett enda sår. Han hade brutit af ena armen, vrickat ena foten och fått otaliga rispor på bröstet. Jag utstötte ett skrik; Nadar låg framför mina fötter; hans fru hade äfven blifvit skadad. Då jag ville skynda till hennes hjelp ramlade jag i hastigheten i en bäck och fick mig ett opåräknadt kallt bad, hvilket dock gjorde mig rätt godt. Traktens innevånare skyndade nu till vårt bistånd. Vi blefvo bortförda i vagnar, i hvilka vi blefvo nedbäddade i halm. Hela min kropp darrade; blodet hade stigit upp till mina tinningar och mitt hufvud värkte förfärligt. Jag förlorade dock icke ett ögonblick min sinnesnärvaro och kände mig nästan förödmjukad af att från höjden af några halmkärfvar vetrakta dessa skyar, som jag på morgonen haft under mina fötter. Hvilket högmod! Nog af, vi anlände till Rethem, till Hannover. Under loppet af 17 timmar hade vi fågelvägen tillryggalagt 220 liudes (nära 120 sv. mil.) Nu, sedan det väl är öfverståndet, ryser jag, bara jag tänker derpå. Lika godt, vi ha temligen lätt sluppit ifrån saken, och jag är i sanning förvånad öfver med hvilken likgiltighet man kunde se döden i ögonen. Jag känner mig lycklig att ha varit med derom, men ännu lyckligare att vara i tillfälle att berätta det. — Af den tyska befolkningen, som ilat till vårt bistånd ha vi blifvit så väl omhuldade som möjligt. Oaktadt skadan i mitt knä skulle jag likväl redan i dag afresa härifrån, om jag vore ensam, men naturligtvis vill jag nu icke göra det utan i sällskap med mina reskamrater. Konungea af Hannover har genom en adjutant låtit förfråga sig om vårt befinnande. Jag längtar härifrån, ty jag börjar finna allt det här tråkigt. Det enda som tröstar mig är att mani Paris nu icke skall skratta ut oss. Vi hafva ärligt hållit hvad vi lofvat — Ach tot 311