venetianska luckor. Förmakets luckor voro tillslutna, men fönstret var uppdragot och mellan luckornas spjelar såg Eleanor ett matt ljussken. Hon drog litet undan den lucka, som var närmast henne, och såg in i rummet. Ljuset, som hon sett, kom från en liten lykta, som fransmannen höll i handen. Han stod lutande öfver Launcelot, som låg på knä framför den nedre hälften af ett skrifbord, hvarvid hans onkel brukat skrifva och hvari han gömt papper. I den nedre halfvan af detta skrifbord funnos många små lådor, som inneslötos genom ett par ebenholtzdörrar med inlagdt arbete. Dörrarne voro nu öppna och Launcelot Darrell sysselsatte sig med att undersöka hvad som fanns i lådorna. Hans händer darrade ännu, och han var mycket långsam och tafatt i sitt sökande. Fransmannen, hvars nerver icke tycktes det minsta gripna, höll lyktan, så att ljusskenet föll på de papper, som den unge mannen höll i handen. — Har ni funnit hvad ni sökt? frågade han. — Nej, jag har ännu icke sett annat än arrendekontrakter, qvitton, bref och räkningar. — Skynda er! Kom ihåg att vi måste lägga tillbaka nycklarne och gå bort. Har ni det andra tillhands? — Ja. — De talade i hviskningar, men dessa hördes tydligare än deras samspråk skulle hörts under vanliga förhållanden. Eleanor kunde höra hvart ord de sade. Nu kom en lång paus, under hvilken Launcelot drog ut och förde in flera lådor, efter att hastigt ha öfversett