det rum der liket låg, voro stängda och ljusskenet föll inifrån mellan de sluttaade spjelarne. — Stackars gubbe, mumlade Eleanor, när hon blic kade dystert mot likrummet, hen var mycket vänlig mo mig ; jag borde sörja honom, Lagerträden som växte i grupper på ömse sidor om fönstren bildade en tjock skärm, bakom hvilken ett halfi dussin menniskor skulle tryggt kunnat gömma sig i denne mörka februarinatt. Eleanor dröjde några ögonblick bland dessa träd innan hon kom ut på dst lilla gräsbeväxta jord: stycke, som knappast var nog stort och kallas gräsplan. Hon dröjde dels i följd af sin vemodiga ömhet föl den döde, och dels i följe af den obeslutsamhet och oviss: het som bemäktigat sig henne från det ögonblick, hor fick veta att han var död. Mer än en gang skrämdes hor af grenarnes prasslande i hennes närmaste grannskap Denna gång lemnades hon ej länge i ovisshet; grenarnes prasslande följdes af hväsande hviskning. visserligen myc: ket låg och allvarsam men på samma gång mycket tydlig i den tysta natten. Eleanor Monckton kände snart igen den franske handelsexpediten monsieur Victor Bourdons accent. — Luckorna äro icke stängda, hviskade denne man ech er möjlighet återstår således ännu, mon ami. Den talande var två steg från Eleanor, men buskarne hindrade honom att se henne. Den följeslagare, till hvil ken bon talat, var naturligtvis Launcelot Darrell; det kunde man icke tvifla på Men hvarför voro dessa män der Visste artisten icke att hans slägting var död, och hade