HON, TOÖIT VID 191AÅRLHAD Ct TAL GltdvT1i GLAMUCL personer, att konung Wilhelm först ingått på Leopolds besök, efter del han försäkrat sig emot, att de inre preussiska angelägenheterna skulle bli bragta å bane. — Hr v. Bismarck, som ännu egde qvar det obehagliga intrycket af den komiska insulteringen på bangärden i Belgard, skyndade genast till BadenBaden, för att icke lenma konungen åt sig sjelf i den konstitutionele grannkonungens sarliga närhet. Han hade ej väl kommit dit, förrän han såg sig utsatt för en ny kränkning. En deputation infann sig nemligen derstädes från Köln, för att inbjuda konungen till den storartade fest, som skulle hållas i den ståtliga staden med anledning af domkyrkans fullbordande; den hade äfven inbjudningar till kultusoch handelsministrarne, men ingen till de ölrige innehafvarne af portföljer, lika litet som till deras president. Fastän konungen redan lofvat öfvervara festen, måste han nu afslå den och inskränkte sig till att besöka Köln dagen före festen. Följden häraf var, att äfven drottningen nödgades uppgifva besöket; men hon lät dock ej afhålla sig från att visa sin dessens mot det rådande systemet genom att låta sig representeras af sin hofdam v. Hanke. Den ofvannämnda driften, som kom hr v. Bismarck till del i Belgard, skulle äfven krätva sina offer. Det är bevisadt, att mera än 30 personer deltogo i det komiska attentatet på ministerpresidentens person; men då ingen af dem kan upptäckas, måste bangårdsinspektören, som är oskyldig till hela upptrii det, böta derför. Han har nemligen törflyttats till en mindre station. — Preussarne låla sådant passera och hämnas med — en witz. Premierministern har neml. af dem, som ett minne frän den obehagliga stunden i Pommern, fått sitt familjenamn af dem ändradt. Han heter nu i hvarje Berlinares mun: Hr premierminister Bismarck von Sch-hausen. I allmänhet är enhetssträfvan hos de nationela i Tyskland större än någonsin. Den uppenbarade sig tydligt under festdagarne i Leipzig. Osterrike anstränger sig af alla krafter, att begagna den närvarande tidpunkten, för att tillrycka sig hegemonien. Men ingen tror på Österrike. Dess för några månader sedan vid Frankfurter-kongressen vunna popularitet har redan dunstat bort. Man vill ej blunda för giktknutarne i den föråldrade österrikiska statskroppen. Man väntar sig ej mera något af småfurstarne. Man finner dem besvärliga tillochmed. Men man väntar något af Preussen. Folksuveräniteten måste der förr eller senare komma till sin rätt. Kampen gäller: byråkrati, privilegier och absolutism eller konstitutionalism. Revolutionen skall förr eller senare gripa till rodret, om regeringschefen fortfar i sin stela envishet. Men hvar skall revolutionen sluta? Medan i polska frågan diplomatien är stilla, handlar polska nationalregeringen och bereder sig till kampanjen under vintern. Sålunda berättas från Tarnow, att ungefär 2,000 man, såväl fotsom hiistsolk, från Galizien gått öfver Weichseln och begifvit sig in i det ryska Polen. De österrikiska myndigheterna säga sig icke längre kunna hålla gränsen Ullräckligt bevakad. Till -Wiener-Botschafter skrifves från Konstantinopel: Den ryske gesandtens uppförande mot Porten liknar helt och hållet furst Nentschikoffs, med undantag af den beryktade paletåen. Man väntar sig allt, men med vida mera lugn än 1854, ty man vet, att Rysslands förmätenhet är riktad emot alla makterna och ej allenast mot Porten. Emellertid pådrifver turkiska regeringen sina rustningar, efter ställningens kraf, isynnerhet uppeggad af general Totlebens ankomst till Krim med uppdrag att leda sjörustningarne i Ryssland. I London skall existera en komitk, som nyligen tillsändt tscherkesserna vapen och ammunition. Österrike oroas lifligt af de ryska förberedelserna i Bessarabien. Från Krakau skrifves: ÅFörst några ord om vojvodskapet Augustowos förening med Lithauen. X ena sidan är detta ett kraftigt svar på Frankrikes, Englands och Österrikes trenne noter, å den andra är det en religiös förföljelse. Såsom taktiskt svar, bryter Ryssland genom denna fait accompli 1815 års wienerfördrag, och detta är ett särskildt svar på Englands föreställningar. Den religiösa betydelsen af detta steg hvilar på följande grund: Landtfolket i wojwodskapet Augustowo är till sin trosbekännelse slaviskt-katolskt-uniteradt. Ryssarne, som äro slaviskt-ortodoxa, hafva samma ritus och skiljnaden mellan deras kyrka och landtsolkets i Åugustowo ligger i oafhängigheten från Rom, i schismen. Ryska regeringen hoppas, att det skall lyckas henne, att, eftersom landtfolket i Augustowo har samma ritus, genom våld och förföljelse tvinga det till schismen och förvisa de motsträfviga till Siberien. Den ortodoxa kyrkan hoppas på 2— A 14141 25 As