grund af kapitulation. Hon visste ej att det redan var eröfradt, och att en fruktansvärd gäst, som hvarken väl bevakade dörrar eller ekportar, fodrade med det starkaste jern, kunna utestänga celler lägga hinder i vägen för, gått in i den tysta boningen framför henne. Hon visste icke detta, och icke heller visste hon att taffeltäckaren hindrade henne att gå in blott af vanans makt och kanske af en viss böjelse att göra arfpretendenter motstånd. — Jag vill se mr de Crespigny, ropade Eleanor ifrigt Jag har ett särskildt ärende till honom. Jag vet att han tar emot mig, om ni är så god och säger honom att jag är här. Taffeltäckaren öppnade munnen för atttala, men innan han fick fram ett ord, öppnades dörren, och miss Lavinia de Crespigny visade sig. Hon var mycket blek och hade en näsduk i handen, som hon då och då förde till ögonen, men dessa ögon voro alldeles torra, och hon hade icke gråtit. — Hvem är der? ropade hon häftigt. Hvad står på Parker? Hvarför säger ni icke att vi icke kunna tage emot någon i qväll. — Jag höll just på att säga det, svarade taffeltäcka ren, men det är mrs Monckton, och hon säger att hor söker den stackars herrn. Han drog sig undan, som om hans ansvarighet upp hört, då miss Lavinia infunnit sig, och Eleanor gick in salen. — Ack, kära miss Lavinia, ropade hon med andlö ifver, var så god och låt mig komma in till er onkel