Men hur högt än klockans klang var, fick Eleanor stå och vänta. Hon fick god tid att observera den stela smaken i den dunkelt upplysta salens möblering, paraplyställningen och barometern samt några målningar föreställande sjödrabbningar på väggarne — taflor, hvari en de Crespigny, som varit samtida med Nelson, utmärkte sig, på ett obehagligt sätt genom att spränga i luften några mxcket fula skepp, hvilka exploderade i lågor af gulockra och cinober, äfvensom genom några likaledes fula fästningar i bränd sienna. En taffeltäckare eller ett factotum — ty i huset fanns blott en enda tjenare, och denna var gammal och otreflig och hade bibehållits af misserna de Crespigny just för den skull, emedan dessa egenskaper gjorde det föga troligt att han skulle få ärfva mycket — kom slutligen ut ifrån en af korridorerna bakom salen och närmade sig med harm och förvåning målade i sina barska anletsdrag de dörrar, utanför hvilka Eleanor väntade med stor otålighet. — Launcelot Darrell har kanske kommit före mig, tänkte hon. Kanske är han nu hos sin onkel och söker förmå honom att ändra sitt testamente. Han är säkert i stånd att göra hvad som helst, om han vet att han blifvit gjord arflös. Taffeltäckaren öppnade misstroget salsdörrarne på glänt. Han lagade att han stod i öppningen, så att Eleanor, för att komma in i salen, skulle nödgats gå igenom hans kropp; och som taffeltäckarens kroppsbyg gnad gjorde honom till raka motsatsen af mr Peppers ande, nödgades mrs Monckton dagtinga med honom i hopp att eröfra fästningen på