sHA33 —————— — Nej, ropade Eleanor plötsligt, det arf jag fick efter min far var icke någon förhoppning. Tala icke mera till mig, mr Monckton. Det förekommer mig som om mitt förstånd ej kunde uthärda allt detta i qväll. Om ni kan tänka så illa om mig så måste jag finna mig i att ni har en dålig tanke om mig. Jag vet att jag gjort mig skyldig till mycken glömska och försumlighet med afseende på er, alltsedan jag blef er hustru, och ni har skäl att tänka illa om mig. Men min själ har varit så upptagen af annat — så upptagen, att det förekommer mig som om allt annat i mitt lif — undantagandes dessa tankar, detta enda hopp — glidit förbi mig som händelserna i en dröm. Gilbert Monckton såg halft bäfvande på sin hustru. Det låg något i hennes viisende, som han aldrig förr märkt. Han hade endast sett henne, då hon med yttersta ansträngning undertryckt sina känslor. Hon började nu förlora förmågan att återhålla dem. Hennes tankekraft hade alltför mycket tagits i anspråk, och hennes nerver började förlora sin spänstighet. — Tala icke mer till mig, ropade hon bönfallande, tala icke mer; det är snart slut. — Hvad är snart slut, Eleanor? Men kleanor svarade icke. Hon knäppte ihop händerna framför ansigtet; en halfqväfd suck banade sig väg öfver hennes läppar, och hon ilade ut, innan hennes man kunde upprepa sin fråga. i Mr Monckton såg efter henne med ett uttryck af oblan:dad ångest. I — Hur kan jag tvifla på att det förhåller sig så!