— Utt uselt skäl — vinningslystnad, npprepade hon låugsamt halft hviskande. — Ja hleanor, svarade Gilbert Monckton häftigt. Hvarför skulle du vara olik andra menniskor? Det var en vilifarelse, en därskap att jag trodde att du var det, liksom jag en gång tänkte om en annan qvinna, som krossade mina förhoppningar om lycka lika skoningslöst som ett barn krossar en leksak, som det tröttnat vid. Det var dåraktigt att jag litade och trodde på dig, glömsk af det förflutna och den bittraste erfarenhets lärdomar. Jag har äter misstagit mig, och det var desto narraktigare, som jag denna gång ausåg mig så betänksam och försigtig. Du är icke olik andra menniskor. Om andra qvinnor äro vinningslystna, så är du det också. Du nöjer dig icke med att ha försakat din böjelse för hvad verlden kallar ett godt parti. Du nöjer dig icke med att ha fått en rik man; du söker dessutom att få ärfva Maurice de Crespignys förmögenhet. Eleanor Monckton förde båda sina händer öfver pannan strykande tillbaka sitt hårs lösa lockar som om hon derigenom velat förjaga de töcken, som omgåfvo hennes förstånd. — Jag skulle söka ärfva mr de Crespignys förmögenhet. i — Ja! Din far har utan tvifvel inplantat den idcen hos dig. Jag har hört hur envist han räknade på att få ärfra sin väns rikedomar. Han lärde dig att dela hans förhoppningar; han testamenterade dem åt dig såsom det enda arf, han kunde lemna dig —