— ——.— 2? — ces vara kallad att spela en Ludvig XVI:des e oll, hade, redan innan sin tronbestigning Ip nsett den ringa makt czaren eger, och huru ödvändigt det är att såväl lemna fältet öppet ör ett ier, etat-, som för ett sjerde ständ. Skapandet af detta senare var långt förut föryeredt och kunde dessutom, genom den stora nakt som massan såsom massa måste ega, ättare åstadkommas, än frambringandet af en näktig medelklass. Böndernas sinnen förbeeddes derföre äfven flitigt, och man började illochmed höra fordringar ifrån dem, då kejsar Alexander förklarade sig vilja göra emanipationen till en verklighet. Senaten, eller uminstone en stor majoritet derinom, arbetade det längsta emot, men måste dock till slut ritva med sig. Nu återstod för kejsaren att skalfa le tiers åtatauktoritet. Detta var Sväare och kunde endast på tvenne vägar uppnås: derigenom att czaren sjelf ställde sig i spetsen för införandet af reformer, eller ock genom öppen revolution. Bådadera inträffade, eller åtminstone förbereddes. Kejsar Alexander stod nära, att öfver hela Ryssland införa ett slags code Napolton: det är ej mera någon hemlighet, att han i detta ämne underhöll en ganska liflig brefvexling med Napoleon III och att ett närmande egde rum mellan dessa tvenne potentater, hvilka ställde i utsigt för dem uppnåendet af stora, universela planer. Men den frihet, som efter detta nya system beviljades det ryska folket, gaf genast luft åt de revolutionära elementer, som hittills hållits i stillhet genom despotismen. Vid universiteterna, i sällskapskretsarne, ja, inom sjelfva den ryska armeen blomstrade konspirationen. Man ville ej låta sig nöja med den så småningom försiggående liberala utvecklingen, i hvars spets stod kejsaren sjelf. Man ville genast ha libertåä et cgalite. Polackarne hafva aldrig varit overksamma då det lör dem gällt, att skaffa framgång å deras sak och söka återvinna fritt, rörligt lit åt det tynande fosterlandet. De ställde sig genast i samband med det revolutionära ryska partiet, och hos detta blef snart den öfvertygelsen rådande, att de hade sina intressen gemensamma. Polen skulle återfå sin sjelfbestämningsfrihet. bet skulle få fritt bestämma öfver sitt öde. Naturligtvis gick härmed hand i hand predikandet af en liberal panslavism. Ryssland skulle, enligt detta partis planer, bli ett nytt Amerika. Det skulle bilda ett sederativt förbund af skiljda tolk och stater, hvilka dock hvarför sig skulle inom sig utveckla sig i full inre frihet. (iemensamt skulle endast representationen till främmande länder vara. Den yttre politiken och arniåkommandot skulle på grund deraf hvila i statschefens, czarens händer. Det finnes mycket, som talar för att kejsar Ålexander sjelf adopterat denna plan, ehuru med några modifikationer. Dess genomförande skulle oeftergifligen störta de privilegierade senatorsfamiljernas makt, och derpå kunde endast czardömet vinna, utveckladt i en form af konstitutionel monarki. Det var len konspiration mot ett slags sjeltskritvenhet. Säkert är emellertid, att planen hyllades utaf flera polackar, bland hvilka äfven var markis Wielopolski. Dennes ställning till kejsar Alexander visar att de åtminstone icke voro med hvarandra oense i detta hänseende. Men nu hände, såsom ock helt naturligt måste vara, att denna revolutionära tendens tog en allt mera omstörtande riktning. I Ryssland började man tala om republik och i Polen ville man ett totalt afskiljande från Ryssland. Czaren kunde ej förbli blind för desssaror, hvilka tillochmed började hota hans eger Jexistens som czar. I Polen antog revolutioner ee —— —ä— m An AA : — eve — Å : ,