Ryssland. Om man med ett fördomsfritt öga vill betrakta förhållandena i Ryssland, gestalta sig desamma derstädes så, att vi kunna vänta oss ännu ett nytt uppslag i den polska frågan. Det framstår nemligen som ett faktum, att såväl kejsar Alexanders förvisning till Krim som storfurst Konstantins afskedande från sin befattning som ståthållare i Polen äro en följd af senatsbeslut. För att kunna göra detta klart för sig, torde man erinra sig, att senaten utgöres blott af representanterna för en del af Rysslands högsta familjer eller de gamla bojarerna. Rikschefen eller czaren är i denna senats ögon blott den synliga regeringsrepresentanten. För sin egen skull sträfvar naturligen denna senat, att hälla ezaren fast vid den despotiskt oinskränkta makten, vare sig att han sjelf vill det eller icke. Uzaren kan förfoga öfver hvilken senators hf som helst, men institutionen står dock qvar och den kan endast, tyckes det, på revolutionens väg upphäfvas. Uzaren är ej blind, han inser nog detta förhållande. Kejsar Nicolaus sträfvade ock redan på sin tid efter att skaffa sig en stödjepunkt, från hvilken han kunde tryggt mota senaten. Han sökte åstadkomma den bondeemancipation, som först under Alexander II blifvit till en verklighet. Vi känna nogsamt aft historien, hvilket motstånd Nicolaus mötte, och huru han ätven till slut omsattade senatspartiets politik. Kejsar Alexander, som sjelf är Rysslands störste konspiratör och tyc