—h—ä—ä— ——— —— ee tänkte han; den harm, hvarmed hon förnekar hvarje plan att ärfva mr de Crespignys förmågenhet befriar henne åtminstone från all misstanka i den vägen. Hennes hjerta har aldrig tillhört mig. Hon gifte sig med mig med den föresats att uppfytla sina pligter mot mig och vara mig trogen. Detta tror jag. Ja, i trotts af allt, som kan tala deremot, vil! jag tro det. Men hennes kärlek tillhör Launcelot Darrell. Hennes kärlek, den enda skatt jag eftersträfvade — den skatt, som jag i min förblindelse var nog svag att hoppas på — har hon skänkt Lauras fästman. Hvad kunde bättre bevisa detta än de afbrutna ord, som hon uttalade: Det är snart slut; det är snart slut?,, Hvad menade hon om icke att Launcelot Darrells giftermål och afresa skola göra slut på hennes lifs strid. Jemte denna sorgens bitterhet fanns en känsla beslägtad med deltagande i Gibert Moncktons hjerta. — Han hyste medlidande med henne — ja, han hyste verkligt medlidande med denna unga qvinna, hvars lif han kommit att fördystra. Han hade ju ställt sig emellan den unga iifliga varelsen och genom att framträda inför henne då hon var träffad af smärtans hårdaste slag, hade han lockat henne att begå ett af dessa misstag, som stundom ha så olyckliga följder, äfven om ett helt lifs tillgifvenhet är att påräkna.