icke önskade honom något ondt och än mindre ville skada honom — — — Ieke vidare än komma åt hans penningar, mumlade monsieur Bourdon halfhögt. — Hvad nöje kan ni finna i att gräfva upp dessa obehagliga minnen? sade han halft häftigt, halft vresigt. Georg Vane var en bland många. — Det var han visst. En bland många. — Och om jag råkade spela ecart bättre än de flesta af våra bekanta — — För att ej tala om det lilla nätta skälmstycket med kungen uti fodret i er rockärm som jag lärde er, min vän. — Men hur var det med Georg Vane, med Georg Vanes vän, med löftet? — Georg Vanes vän är min mors farbror, Maurice de Crespigny, och löftet aflades, när de begge männen voro unga och studerade i Oxford. — Och löftet var — — Romaneskt och pojkaktigt, värdigt the Minerva Press. Om någon af de begge vännerna dog ogift, så skulle han lemna allt hvad han egde åt den andre. — Om den andre öfverlefde honom. Mun Vane — mumlade fransmannen tankfullt. Monsieur dv Crespigny kan icke testamentera sina penningar till döda. Georg Vane är död. Ni hehöfver då icke frukta honom. — Nej, jag har ingen anledning att frukta. honom. — Men hvem fruktar ni då? Launcelot Darrell skakade på hufvudet. — Det gör er detsamma, Bourdon, sade han. Ni är