att tänka sig annat än ytterligheter. Hon föreställde sig fattigdomen som något förfärligt. Ett lif i armod med utsigt att slå sig på linnesöm för sitt lifsuppehälle och med arbetshuset skymrande i bakgrunden. — Men jag skall älska dig, Launcelot, lika mycket, hviskade hon. Jag skall ha klädningar utan garneriug och oäkta spetsar. Jag tror icke du skulle kunna skilja oäkta spetsar från äkta valenciennesspetsar, och de äro så billiga. Dessutom skall jag försöka baka buddingar och pastejer, och jag skall lära att bli hushållsaktig, och jag har en mängd smycken, som min förmyndare gifvit mig, och som vi kunna sälja, om du vill. Launcelot, jag skall arbeta för din skull så flitigt som den fattiga qvinnan i poemet. Sy, sy, sy hasskragar, armspjell och fällsömmar.Jag är icke rädd för fällsömmar; de skulle vara lätta, om man icke stack sig i fingrarne och fick knutar på tråden, men jag fruktar att jag aldrig kan lira mig att sy spjell. Lofva mig bara att du ännu älskar mig. Säg mig att du icke hatar mig för att jag är fattig. Den unge manuen tog den lilla mjuka hand, som låg liksom bedjande på hans handlofve, och tryckte den ömt — Jag skulle vara ett vilddjur, Laura, om jag ej vore tacksam för din kärlek, sade han. Jag skulle ej vilja att du vore rik. Jag tillhör icke det slags menniskor, som belåtet, inträda i en beroende ställning och tära på sina hustrus förmögenhet. Jag ville blott ha — jag ville blott ha mitt cget, mumlade han bistert. Jag är inspärrad på alla sidor, och jag har tusen lidande och förödmjukelser att