papperet och aldrig trädde i verksamhet. Då republiken proklamerats, slöt Billault sig med stor ifver till denna, och fastän han vid den ej kunde egentligen anses som anhängare af socialisterna, uppträdde han likväl för många af dessas grundsatser; särskilt höll han i nationalförsamlingen ett lysande tal för rätten till arbete, en formel, genom hvilken socialisterna, som bekant, i de dagarne uttryckte den fordran, att staten på begäran vore skyldig att skaffa arbetarne sysselsättning. Då republiken nalkades sin undergång, vände Billault den utan vidare skrupler ryggen; likväl tillhörde han inom lagstittande församlingen oppositionen mot Napoleon. De förhoppningar, som de monarkiska partierna inom lagstiftande församlingen fästat vid honom, tillintetgjordes emellertid efter statskuppen, som gjorde Billault till Ludvig Napoleons anhängare, och sedan dess har han oafbrutet tjenat kejsardömet på de högsta platser, Efter det han varit president inom lagstiftande kåren, blef han 1854 inrikesminister, från hvilken post han afträdde 1858 i anledning af Orsinis attentat mot kejsaren. Då Napoleon III 1860 förklarade sig villig att låta sina miaistrar underhanala med kamrarne, blef han en af de ministrar, som, utan att ha någon portfölj, skulle försvara regeringens politik inför representationen (ministres-orateurs), och han var den talangfullaste utaf dem. Då denna institution för någon tid sedan indrogs, steg Billault upp till maktens tinning, i det att den ställning, som han nu intog och i hvilken han äfven skulle försvara kejsarens politik, i det närmaste gaf honom samma rang som en premierministers i de konstitutionela staterna, och kejsaren väntade sig synbarligen stora tjenster af honom i denna hans nya egenskap. En annan utaf Frankrikes notabiliteter, som nyligen bortgått, är marskalken, grefve Ornano (f d. 13 d:s) guvernör i Invalidhotellet och den sist lefvande af de divisionsgeneraler, hvilkas utnämning förskref sig från det gamla kejsardömet. Ornano var född d. 17 jan. 1784 i Ajaccio på Korsika och deltog som helt ung i kriget i Italien. Derefter begaf han sig till San Domingo, hvarifrån han år 1804 återvände som bataljonsbefalhafvare. Vid Austerlitz blef han officer af Hederslegionen, år 1809 deltog han under Ney uti fälttåget i Spanien, år 1811 blef han brigadgeneral, och år 1812 gick han till Ryssland, der han som divisionsgeneral kommenderade hela det italienska kavalleriet i slaget vid Moskwa. Då fransmännen anträdde återtåget, blef han svårt sårad, och han skulle troligen icke kommit derifrån med lifvet, om kejsar Napoleon icke gitvit honom plats i sin vagn. Efter Napoleons fall blef Ornano förvisad till Belgien; år 1818 återvände han visserligen till Frankrike, men först efter Carl X:s fall tog han åter tjenst i armken. Ludvig Filip utnämnde honom till kommendör för 4:de divisionen och till pair af Frankrike. År 1848 var han medlem af den konstituerande församlingen, och 1815 utnämndes han till senator; vid prins Jerome Bonapartes död öfvertog han besälet öfver invaliderna. I England har en af detta lands äldre f. d. statsmän, lord Lyndhurst, d. 12:te d:s lemnat sin tribut åt förgängelsen. Han var född d. 21 Maj 1772 i Boston i Nordamerika, derifrån hans far John Singleton Coppley, en berömd målare, vid frihetskrigets utbrott begaf sig till England. Han blef advokat 1804, solicitor-general 1819, attorney-general 1823 och master of the rolls eller chef för arkivet vid kanslirätten 1826, hvarefter han under trenne olika ministerer var lordkansler, nemligen under Canning 1827, då han första gången tog säte i öfverhuset som baron Lyndhurst, under Wellington år 1834 och under Peel från 1841 till 1846. Lord Lyndhurst deputerade som högtorry, men skiljde sig snart från anhängare, utan att dock derföre sluta sig fast till whigerna, i det han uti flera af de vigtigaste frågorna följde sitt eget hufvud, utan att bry sig om, hvilken ställning det parti, han för tillfället tillhörde, intog till saken. Under det torierna räknade på honom, uppträdde han t. ex. för katolikernas emancipation, ech kort derefter, då whigerna trodde sig kunna räkna honom bland sina anhängare, bekämpade han med största hättighet parlamentsreformen, hvars genomförande skulle enligt hans påstående hafva medfört Englands undergång. Lord Lyndhurst tog ända till sista tiden liflig del i öfverhusets förhandlingar, i hvilka han oaktadt sin långa parlamentariska praktik ofta lät hänföra sig till de våldsammaste utbrott at sitt lidelsefulla sinne, och ännu under förra sessionen talade han för Polen. För ett par år sedan uppträdde han för Danmarks rättigheter gentemot Tysklands fordringar. Han åtnjöt utomordenlligt anseende som jurist. Bland de mera berömda mål, i hvilka han —— mm mmm mmm mm mmm mm mms mes ——— fungerade, var äfven processen mot drottning) Carolina, deri han var Georg IV:s sakförare mot lord Brougham, som förde drottningens talan; i denna skandalösa process visade lord Lyndhurst emellertid stor hofsamhet oaktadt sitt förhållande till hofvet. Å sista verldsut