hofvet i luilerierna, på väg till Brussel, der det höga paret skall taga afsked af konung Leopold och hans familj. Af den mexicanska deputationen äro d Estrada, Aguilar, Ilidalgol och Arrangoiz qvar i Niramare, emedan erkehertigen vill rådgöra med dem angående de organiska statuterna i Mexicos blifvande grundlag. Vid en af bankiren Revoltella i Triest för den mexicanska deputationen gifven stor bankett föreslogs en skål för Deras Majestäter kejsaren och kejsarinnan af Mexico. Drottningen af England har genom ett par skenande hästar varit utsatt för lifsfara. Hon undslapp dock med några koatusioner. Senare Post. Enligt en vanligen väl underrättad korresp. från London, är polska frågans diplomatiska ställning sådan, att Frankrike definitivt gått in på lord Russells förslag, och dess depesch skall samtidigt med den engelska afgå till Petersburg. Korresp. framhåller emellertid, att den engelska förklaringen, och följaktligen äfven den franska, icke är så radikal som det tycktes enligt föregående versioner, i det makterna ej rent af förklara Rysslands åtkomsträtt till Polen vara förspilld, derföre att det icke upptyllt de vilkor, på hvilka det erhållit denna rätt, utan endast att Rysslands åtkomsträtt ej kan erkännas, sålänge det icke uppfyllt vilkoren derför. Korresp. anställer derefter några betraktelser öfver den isolerade ställning, hvari Österrike sålunda skall hafva råkat, berättar, att den österrikiska gesandten i London, grefve Apponyi, troligen af denna anledning rest till Wien, och anser för sannolikt, att Österrike i sista ögonblicket skall betänka sig och ansluta sig till vestmakterna. Emellertid synes Österrike göra väsen af sig och förklarar att det vill gå ännu längre än vestmakterna. Österrike behöfver penningar, det vill taga upp ett lån (se nedan) och fruktar framför allt den isolerade ställning, som det nu är nära att genom sin tveksamhet erhålla. Men många tecken antyda, att Frankrike bakom detta nya diplomatiska fälttåg vill ha i reserv kraftigare medel ett tillgripa, ty att vänta någon reträtt af Ryssland, dertill har man numera ej rätt. Frankrike har derföre åter väckt frågan om allianser med staterna af andra rangen. Från Konstantinopel skrifves rent ut, att ryske gesandten derstädes förklarat, det Turkiets erkännande af Polen som krigförande makt skulle framkalla en brytning med Ryssland. Denna omständighet talar för att srågan bestämdt varit å bane. En korresp. från Turin skrifver äfven: För omkring 14 dagar sedan anlände hit en diplomatisk personlighet, hvilken fått i uppdrag att åter knyta de närmare förbindelserna mellan Paris och Turin. Den hya kombinationen skulle nemligen bestå i en allians mellan. Frankrike samt Italien, Turkiet och Donaufurstendömena, hvartill skulle i norden komma Sverige och Danmark. Utom Italien hade äfven Porten redan gjorts uppmärksam på de nya saker Som eventuelt förberedas. Mellan höfvidsmännen i Tscherkessien och den unge fursten at Daghestan har afslutats ett fördrag angående ett gemensamt påbörjande af flemligheter mot Ryssland. Afgörande händelser förberedas i dessa trakter och märkliga händelser ha redan inträffat. De turkiska bladen omtalade ren i augusti, att ett ryskt skepp blifvit borttaget och uppbrändt af tscherkesserna. EEn person i Warschaun lemnar dessa uppgilter angående den på Hotel IEurope derstädes mördade dr Hermani, af hvilka tydligt framgår, att det icke kan vara Stephan Poles. Nya fakta ha kommit i dagen, hvilka kosta ett egendomligt ljus öfver den mans personlighet, hvars lif det Just genom sitt hemlighetsfulla beteende så förfärliga borgerliga kriget kräft som sitt senaste offer. Dr Hermani var i politiska angelägenheter ej någon homo novus. Redan som yngling deltog han i den hastigt undertryckta revolutionen i den dåvarande fristaten Krakau, och det är en egendomlig lek af ödet, att han redan då misstänktes för att hemligt stå i rysk sold samt att utspionera och motarbeta revolutionen, hvilken, han synbarligen tycktes tjena som ifrig partigängare. Denna sällsamma dubbla roll, som skulle taga ett så blodigt slut, hr dr Hermani, såsom det tyckes, fortsatt sedan dess vid de mest olikartade tillfällen. Om det är sannt, att han 1848 stått uti den i Preussen upprättade polska legionens leder, och om han äfven då aflönades af den preussiska regeringen, för att göra henne hemliga tjenster, det kan ej med bestämdhet afgöras. Mycket at hvad som berättas om honom har bragts i omlopp af honom sjelf, och hans mun var ej den pålitligaste källa. Han tyckte så mycket om att göra sig vigtig, att han i så fall icke tvekade att säga saker om sig sjelf, hvilka