den hånfulla ton, hvari han talade om de begge systrarne, ådagalade, att, om han visste att han sjelf icke skulle få ärfva den ifrågavarande förmögenheten, så visste han också att hans tanters förhoppningar äfven skulle bli gäckade. Han hade brukat tala om dem med ett bittert, fastän återhållet agg. I dag var hans ton helt och hållet förändrad. Han erfor utan tvifvel skadeglädje, da han tänkte på deras missräkning, men han kunde äfven känna ett visst spotskt medlidande, när han tänkte på deras spillda mödor och gagnlösa tålamod. Men till hvem var då egendomen testamenterad? Eleanor och Richard sågo med förvåning på hvarandra. Man skulle kunnat tro att gubben, styrd af den nyck, som kommit honom att fästa sig vid Eleanor, testamenterat henne sina rikedomar, emedan hon var lik hans aflidne vän. Men detta var ej möjligt, ty sjuklingen hade förklarat i bestämda ordalag att han ej skulle testamentera till sin nya favorit något annat än Georg Vanes miniatyrporträtt, och Maurice de?Crespigny var icke den, som sade ett och menade ett annat. Han hade talat om en pligt, som skulle uppfyllas — en pligt, som han ovilkorligen skulle uppfylla. Men mot hvilken annan af sina slägtingar hade han pligter att uppfylla? Hade han andra slägtingar än sina trenne brordöttrar och Launcelot Darrell? Andra personer torde ha anspråk på honom. IIan hade kanske sattiga och anspråkslösa slägtingar, som höllo sig på afstånd och ej sökte ställa sig in hos honom, och hvilkas tålamod han ville belöna på ett så oväntadt och öfverraskande sätt.