— Hvad menar du med det? — Jo, jag menar att Launcelot Darrell varit nedrig nog att muta mr Lawfords skrifvare för att få veta hvad som står i testamentet. — Hur vet du det? — Jag fick reda derpå af en ren tillfällighet. Du har ingenting att tacka mig för, Eleanor. Jag börjar verkligen att tro det spioneriets vetenskap är mycket opalitlig och ofullkomlig, och att polisspionen har tålamodet och en kedja af lyckliga tillfälligheter att tacka för sina största triumfer. Det är så att mr Darrells otålighet eller girighet, hvad du nu vill kalla det för, icke tillåtit honom att lugnt afbida sin onkels död. IIan bade beslutat att skaffa sig reda på testamentets innehåll, och hvad im underrättelsen derom kostat honom, så skulle jag tro att han är föga belåten med affären. — Hvarföre då? — Emedan jag tror att han blilvit gjord arflös. Ett buller hördes ur rummet näst intill, liksom om en tung stol flyttats. — Ts, sade Eleanor, min man skall hlida sig för middagen. En klocka ljöd, medan hon talade, och Richard hörde dörren till nästa rum öppnas och stängas.