England måste derföre fatta ett beslut — och skall det äfven, såframt Polens sak ej skall, det stolta Albion till evärdlig skymf, gå förlorad. Den närvarande situationen är äfven den mest gynnsamma för krigiska kombinationer. Den dansk-tyska frågan skall bli den, som gifver nyckeln till redande af svårigheterna. Den skall gifva Tyskland tillräcklig sysselsättning, gifva England och Skandinavien skäl att mobilisera landttrupper och flottor, samt lemna Frankrike skäl att ytterligare förlama Tyskland, eller åtminstone Preussen genom uppställande af en observationskår vid Rhen. Å andra sidan hör man nu plötsligt. mycket talas om att stämningen uti Italien börjat höja sig i en anmärkningsvärd grad. Skulle ej denna omständighet kunna betraktas som ett försök att trycka på Österrike att gål i vestmakternas riktning, eller, sedan det blifvit konstateradt att det ej vill göra det, förlama det och hindra det från att effektivt biträda Rysslands sak? En stark rörelse i Italien skulle tvinga Österrike att med en stor styrka på denna sida hålla sig på vakt. Den jäsning, som i Galizien och kanske äfven Ungern skulle bli en ovilkorlig följd af Polens kraftiga understödjande af vestmakterna, skulle tvinga Österrike att äfven här hålla en ansenlig styrka på benen mot inre fiender, liksom saker och förhållanden nedåt Donau tyckas taga en gestalt, som kräfver Österrikes uppmärksamhet äfven åt detta håll. Om nu Frankrike, sekunderadt af Turkiet på dess sida, och med trupper, ifall så skulle behöfvas, understödt af Spanien och Portugal (kejsarinnan Eugenie är, betecknande nog, f. n. på besök hos drottningen af Spanien), handlade med kraft och snabbhet, kastade trupper in i Polen 0. 8. v., samt England — ifall den afgörande stunden måste uppskjutas till våren — i Östersjön utestängde Ryssland, och Italien med Frankrike läte sina flottor agera i Svarta Hatvet, skulle den polska frågan måhända snart nog vara afgjord. Situationen är gynnsam för det förberedande steget, Polens er kännande som krigförande makt, hvilket måste af rättsgrunder först tagas, liksom polackarnes större beväpning och understödjande för att kunna möta vintern, om makterna ej kunna handla förrän till våren, är af stor vigt. Detta erkännande kan emellertid betraktas som förestående, föregått af sönderrifvandet af Rysslands genom oerhörda grymheter och lagbrott förverkade rätt till Polen. Önskligt är under sådana omständigheter, att Osterrike måtte snart definitivt bestämma sig för alla eventualiteter, på det Englands tvekan må snarliga öfvervinnas och Napoleon, hvars politik synes vara i färd med att vinna en glänsande seger, få handlingens terräng för sig fullt klar. Emellertid besannar det sig fullkomligt, att polska frågan måste springa fram i alla kombinationer. Dess afgörande skall måhända bli ett af resultaten af den märkliga dansk-tyska frågans lösning. De trenne makterna Österrike, England och Frankrike skola ej ha synnerligt svårt för att formligen förklara Ryssland hafva brutit wienerfördragen. Det finnes icke mycket qvar att bryta mot, ty dessa fördrag ha förut behandlats fullkomligt sans cåråömonie af de kontinentala regeringarne. Namnet å Buonaparte-familjen finnes ej i wienerfördragen, dess utestängande från Frankrikes tron och jord utgjorde basis för junifördraget 1815 — men när franska kejsardömet återupprättades och Napoleon III besteg tro nen, tog Europa ej till vapen; både de, som undertecknat, och de, som ej undertecknat dessa fördrag, erkände, med ett löjligt undantag — hertigen af Modena — den nye suveränen. Sjelfva den 1:sta art. förklarade hertigdömet Warschaus anslutning till ryska riket med egen konstitution och särskild förvaltning. Den polska konstitutionen har för längesedan dunstat bort, och general Muraview har nogsamt visat, huru han uppfattar de nationala institutionerna. Krakau förklarades i 6:te art. för en ?fristad; och Krakau har behandlats med sådan frihet, att det nu är hufvudstaden i en rysk provins, Neuschatel tillförsäkrades konungen af Preussen genom 23 art.; och Neufchatel är nu en schweizisk förbundsstad. De furstar, som nyligen sammanträdde i Frankfurt, för att revidera Tyska Förbundet, sådant det organiserades af 53:dje artikeln, tyckas sätta föga värde på 1815 ärs fördrag. I en af klausulerna i fördraget omtalas fursten af Hohenzollern som förbundsfurste; och fursten har förlänge sedan afstått sitt vackra furstendöme till Preussen. De tysk-belgiska provinserna öfverlemnades till konungen af Nederländerna 1815. De belgiska provinserna skiljdes från Iolland för mera än 30 år sedan. Dappedalen tillhörde 1815 en schweizisk