hans karakter bli starkare, och det skall bli förmyndarens pligt att utbilda allt godt som fanns hos sin myndlings make och att föra honom på vägen mot en god samhällsställning. — Jag skall försöka att utveckla hans talang — kanske hans snille, tänkte Gilbert Monckton; han skall resa till Italien för att studera de gamla mästarne. Det afgjordes att giftermålet skulle ega rum tidigt på våren och att Launcelot Darrell och hans hustru skulle derefter begifva sig på en tur genom kontinentens för konstsamlingar utmärkta städer. Det bestämdes att de ej skulle återkomma förrän efter ett års förlopp och att de skulle tillbringa vintren i Rom. Eleanor Monckton blef dödsblek, när hennes man underrättade henne om den sannolika dagen för brölloppet. — Så snart, sade hon med låg halfqvätd röst. Så snart! vi äro ju redan i December — det blir snart vår. Gilbert Monckton såg på henne med ett uttryck af tankfullhet och missnöje. — Hvad ha de att vänta på? sade han. Eleanor teg några ögonblick. Hvad skulle hon säga? Skulle hon låta denna förlofning fortfara? Skulle hon lata Launcelot Darrell bibehålla sin plats bland dessa menniskor, som i sin okunnighet hyste förtroende till honom? Hon skulle kanske ha talat och anförtrott sin man åtminstone en del af hemligheten, om hon ej fruktat att han skulle skratta åt henne, liksom Richard Thornton gjort. Skulle icke han, som på sista tiden blifvit kall och förbehallsam mot henne och stundom till och med skarp och