—— ——2—ä—a,s w WL— ——— sedan jag i Månlandet en tid vistats hos den gamle sultanen i Ukuni och under tiden visade honom och hans sem hustrur mycken artighet och uppmärksamhet, blet jag plötsligt så nödvändig för hans nöjen, alt han oj på tre månader ville lemna mig bistånd för att bege mig min väg. Samma dag som jag slutligen sick resa bortkörde han med en käpp mina bärare och tog med våld från mig en af mina reftelbössor. Ilans afsigt var att aftvinga mig ännu flera presenter och hindra mig från att resa. Presenterna hade jag dock redan lemnat honom och reffelbössan maste jag vrida ur hans hand. Medan jag två dagar senare marscherade i spetsen för 200 man, som buro mina saker och njöt at det täcka at kullar betäckta landskapet omkring mig, kom en hop uf folk framspringande ur ett busksnår. Deras skinnkappor eller mantlar slögo likt vingar öfver deras ryggar. De skakade på spjuten och hotade oss under rop af tjut med sina pilar. Jag log åt deras behagfsulla hopp öfver det höga gräset, ty jag trodde att de blott visade sin glädje. De rusade likväl emot midten af den marschordning i hvilken mina fölJeslagare gingo, bröto deras linic, sattade tag i och undersökte hvarenda packning, under det att jag och blott två eller tre följeslagare blef lemnad ensam. Allt godset blef inom ett ögonblick stulet. Den enda ersättning deras sultan beviljade var den nedlåtande tillåtelsen för oss att lemna hans höghets besittningar och åter uppsöka min följeslagare Speke. Detta var ej förr gjordt än en annan lika oforsvarlig utpressning verkställdes af en annan sultan, som i nåder behagade vara drucken dagen i ända och som skrämde bort några af mina bärare genom att låta slå på krigstrumman hvarje gång jag vägrade att tillfredsställa hans snikenhet etter presenter. Förrån jag gifvit honom en reffelbössa, en ammunitionslåda och åtskilliga andra presenter ville han ej låta oss lemna sin by, medan han bragte mitt tolk till undergitvenhet genom att förbjuda sina undersätare att sälja oss vanliga lifsförnödonheter. Guvernören at Uzinza skulle dernäst passeras. Ehuru han sändt sin kungliga kopparstalsbärare att inbjuda oss komma tidigt, voro vi icke säkra på att icke ätven han ville preja oss, emedan arabiska handlande framställt honom som en man hvars girighet ej hade gränser. Vi voro illa försedda med kläder och glasperlor, men vi måste dock passera landet, och vi ansågo oss lyckliga om vi ej behöfde lemna mer än hälften af våra varor utan att få något i utbyte. Hopar af hans underhafvande välkomnade oss. Vi voro de första hvita min de sett. De skrattade och gjorde narr at oss springande utefter vägen. De voro rädda för att nalkas oss, men kunde ibland följa oss hela mil bortat. Afven när vi lägrade oss och lågo i våra tält voro vi ej säkra för att bli begapade. Att kasta vatten öfver dem befanns vara det mest verksamma medlet. De sprungo då skrattande sin väg. Under nätterna måste vi ibland gitva eld på tjutvar. De bletvo så djerfva, att de kastade stenar in i lägret och stulo kläderna från personer som gingo ensamma utom lägret. Vi måste då skjuta på dem. Två eller tre dödad Detta gat innevånarne en hög tanke om vär makt och uppmärksamhet. Man trodde tillochmed att vi måste vara trollkarlar, då vi förmått döda notoriska tjufvar, som hittills ansetts vara osårbara. Ingen sade ett ord om att vi dödat dem. Några exempel må gifvas på vidskepelsen i detta land. Folket som sett mig besöka ett vattenfall allena, berättade detta för tursten och ett rykte utbreddes att vi kommit för att tillställa en öfversvämning i landet. Man kunde ej lemna oss mjölk, emedan vi åto fågelkött.