kunna komma att älska mig framdeles. Men om någo! annan bild upptager det ringaste rum i ditt hjerra — on något minne eller någon saknad kan skilja oss begge frål hvarandra, så må du ej draga i betänkande att gifva mi; afslag. Det är i det fallet en burmhertighetsgerning mo mig — och kanske också mot dig sjelf — att göra det Jag har sett en förbindelse, hvari fanns på den ena si dan kärlek och på den andra likgiltighet eller någo ännu värre. Eleanor, tänk på allt detta och säg mig upp riktigt om du finner dig kunna bli min hustru. Eleanor Vane anade att under det lugna allvaret juristens väsende doldes en djup lidelse. Hon försökt att lyssna och förstå, men det kunde hon icke. Den ide som bemäktigat sig hennes själ, tillspärrade den för hvarj annat intryck. Det var icke Gilbert Moncktons nami eller hans förmögenhet, som han erbjöd henne — han er bjöd henne möjligheten att återvända till Hazlewood. — Ni är mycket god, sade hon. Jag vill bli er hu stru. Jag vill återvända till Hazlewood. Hon räckte honom sin hand. Hennes sätt visade in tet spår af qvinlig förlägenhet eller naturligt koketteri Blek och försänkt i tankar räckte hon ut sin hand ocl offrade sin framtid såsom en obetydlighet, som ej bord tagas i betraktande, när den jemfördes med hennes lif ide — det löfte, hon gifvit sin aflidne far.