Han teg några minuter. Eleanor hade äter satt sig vid fönstret i en tankfull ställning med nedslagna ögon. Hon undrade huru hon skulle kunna begagna sig af detta samtal för att upptäcka så mycket som möjligt af Launcelot Darrells förflutna lif. — Ursägtar ni, miss Vincent, om jag gör ännu ett par frågor? sade advokaten efter denna korta tystnad. Elenor slog upp ögonen och såg på honom. Måhända var den klara, öppna, säkra blicken miss Vanes största behag. Hon hade ej skäl att klaga öfver naturens styfmoderlighet; anletsdragen, konturerna och hyn voro sköna, men det ovanligt öppna uttrycket var en skönare och sällspordare gåfva. — Ni kan vara öfvertygad, sade mr Monckton, att jag icke ledes af något ovanligt motiv, då jag ber er vara uppriktig mot mig. Ni skall sedan få veta hvarför och med hvad rätt jag tar mig friheten att göra er frågor. Emellertid anhåller jag att ni måtte lita på mig. Det var ju till följe af mrs Darrells önskan, som ni flyttade från Hazlewood? — Ja, jag flyttade derifrån på hennes önskan. — Hade hennes son begärt er hand? Frågan skulle kommit en vanlig flicka att rodna. Men Eleanor Vanes ovanliga föregående lif hade gjort henne olik vanliga qvinnor. Från det ögonblick hon upptäckte hvem Launcelot Darrell var, hade alla tankar på honom som älskare eller beundrare utplånats ur hennes själ. Han skiljde sig från andra män genom sitt brott och de omständigheter, under hvilka han begått det, liksom hon