Frankfurtertidningen ÅLÄEurope för den 15 d:s innehåller följande tvenne meddelanden: Det förhåller sig verkligen så, att ett aftal träffats mellan Sverge och Danmark, men någon offoch defensiv allians existerar icke. De upplysningar, som åtskilliga tidningar offentliggjort i afseende på frågan om en allians, sakna hvarje allvarlig grund. Lkurope. har genom meddelandet af Danmarks svar bå förbundsbeslutet af d. 9 juli ansett det för sig vigtigt, att angifva de skäl, som förmått kabinettet i Stockholm till att uppgifva den försigtiga hållining, som det vanligen intager, och åter inleda underhandlingar med danska regeringen om en oftoch defensiv allians med hänsyn till vissa cventualiteter. Man har verkligen förhandlat med allvar och ihärdighet. Den utmärkte statsman, som leder Sveriges utrikes angelägenheter, grefve Manderström, har icke skytt någon möda för att komma till en rigtig uppfattning at de tre skandinaviska konungarikenas ställning och den allmänna situationen i Europa. Resultatet häraf har blifvit det, att man å båda sidor fullkomligt erkänt nödvändigheten af en nära och förtrolig öfverenskommelse mellan Danmark och Sverige. Häraf kan man förklara för sig, att i sommar sammankomster egt rum mellan de båda konungarne, först i Danmark och sedan i Sverige, och häri ligger äfven nyckeln till den i ögonen fallande utmärkelse, hvarmed konung Carl XV mottog några medlemmar af den danska aristokratien, hvilka jemväl äro stora godsegare. Härmed sammanhänger äfven, att hr Manderström reste till Köpenhamn, och att det i denna stad egde talrika konferenser rum mellan honom, den danske konseljpresidenten hr Hall och svenske gesandten vid konung Fredrik VII:s hof, hr Hamilton. Men fastän dessa trenne statsmän blitvit ense om vilkoren för en offoch defensiv allians, hvilken ej allenast tvisten mellan Danmark och det tyska förbundet, utan äfven en del andra sväfvande förvecklingar i Europa kunna göra nödvändigt att oförtöfvadt sätta i kratt, hafva de likväl å andra sidan ansett, att det vore skäl att uppskjuta alslutandet och undertecknandet af en dylik allians. Konung Carl XV:s utrikesminister tyckes hafva kommit till den öfvertygelsen, att ju varmare Sverges sympati är för den danska saken, och ju närmare de båda konungarne och folken ansluta sig till hvarandra, desto mera skäl finnes för att man ej alltför öfveriladt tager ett definitivt steg, hvilket under den nuvarande, i hög grad upphetsade stämningen inom Tyskland skulle kunna betraktas som en utmaning. IIr Manderström vet mycket väl, att frågan om hertigdömena är den enda, angående hvilken folket och furstarne inom tyska förbundet äro fullkomligt ense, ja, att de äfven äro ense om att handla. Men han är ej heller okunnig om, att flera tyska kabinetter hatt ett öppet öga för de fruktansvärda förvecklingar, som ett krig mellan Danmark och Tyskland skulle kunna medföra för hela Europa, och kan hoppas, att frågan om hertigdömena åtminstone ännu i år icke skall lemna det diplomatiska område, hvarå den rört sig i 13 år. Af dessa och andra skäl, hvilka det skulle vara tör besvärligt att uppräkna, har man för ögonblicket blott slutat aftal med hänsyn till vissa eventualiteter, i stället för en offoch defensiv alllians. Sålunda skall en svensk armäkär sammandragas i det södra Sverge, och om tyska förbundstrupper besätta Holstein, skall denna armäkär bege sig öfver Sundet, icke för att genast rycka mot tyskarne, utan för att intaga de danska soldaters plats, hvilka skola lösa den farliga uppgift händelserna skola på lägga dem.