ning verka hastigt och med kraft för slafveriets upphörande. på fredlig väg inom sydstaterna, isynnerhet som Norden, äfven skulle i detta hänseende trycka på. Återställes deremot unionen, skall denna visserligen för lång tid förbli stilla, sökande återställa jemnvigten i sina inre förhållanden; men den skall deremot med hela sin kraft försvara slafveriet mot yttre inblandning. Invänder man åter, att i så full måste väl Sydstaterna inse att deras rätta fördel är att åter förena sig med Norden och gemensamt med detta möta den främmande inkräktaren, torde vi kunna svara, att dessförinnan är Mexico en egen stat under egen sjelfvald furste och således icke absolut en fiende, förutsatt att en sådan enighet skulle kunna komma till stånd. Unionen blefve då den inkräktande och ett koaliseradt Europa skulle kunna vara berättigadt att i ordningens namn skydda Mexicos Sjelsständighet mot en starkare fiende Det är nog sannt, att man inom det liberala lägret i Kuropa först småningom skall allmänt erkänna det rättvisa i denna sakernas gestaltning; ty den ideala bilden af det republikanskt fria Amerika har ingått i demokraternas föreställning om en lycklig, alla tolkets intressen tillgodoseende styrelseform. Men det torde vara tu tal, om icke den amerikanska styrelsesormen kräfver åtskilliga reformer, innan den motsvarar hvad man i den velat se. Så som det nu är, lomnar Amerika ingen garanti för vännerna ar solkfriheten och nationaiprinci ipen, hvilka båda utgöra den moderna rörelsens alfa och omega. Och skulle man, behöfva framdraga något ytterligare bevis härå, än hvad som redan försiggår stundligen på sjelfva den nordamerikanska kontinenten, torde Amerikas vänliga förhållande till Ryssland och dess synbarliga håg att vilja bistå detta, om det kan, i dess eventucla kamp med det öfriga Europa, då detta vill gå i lederna för det förtryckta Polens befrielse, vara mera än tillräckligt. Der den sansade demokratien urartat till demagogi, der har absolutismen användbara materialier för sig, och en absolutistisk folkvilja är alldeles icke bättre än en absolutistisk despots, då ingendera utaf dem vill respektera ett annat folks rätt. i Det torde måhända snart visa sig mera lart, att Napoleon emellertid med sin ironiskt s. k. mission i Mexico verkligen utfört en mission, som skall förskaffa honom efterverldens pris. Times meddelar ett bref från Alexandria af d. 1 sept, hvari säges, att underrättelse ingått från Hvita Nilen om slagtandet af flera båtar fulla med s. k. elfenbenshandlande. De svarta öfverrumplade båtarne, dödade alla ombord och förde bort laddningarne. Förlusten har kännts mycket i Khartoum, medelpunkten för handeln med slafvar och elfenben. Dock kan man ej hysa något medlidande för dessa mäns öde, ty det var blott en handling af grym vedergiällning utaf de svarta. Uppmärksamheten har ofta fästats vid de hvita köpmännens skändliga handlingssätt. Beväpnade band skickas i stora båtar från Khartoum; de öfverrumpla fredliga byar, döda männen, göra qvinnorna och barnen till slafvar ocn föra bort rofvet som utbyte mot elfenben. En person, som gjort åtskilliga exkursioner å såväl Hvita som Blåa Nilen, har berättat korresp. att köpmännen gjort namnet det bleka folket så förhatligt, att infödingarnes anletsdrag förändras och få ett uttryck af hat, då de uttala det. Det är på tiden, att den egyptiska regeringen vidtager några kraftiga åtgärder, för att hämma röfvaretågen från Khartoum och stanna slafhandeln. Under det denna sortsar, kan man ej vänta någon förbättring i de landsträc kors förhållanden, som gränsa intill Ölra Nilen. Men dessa trakter äro mycket bördiga och skulle en dag, om egyptis eringen odlade dem rätt, bli de mest värderika besittningar samt lemna större inkomster än Egypten sjelst. alnonmman