hvilken vi ha Maskinbyggarne, som äfven står på Letterholmska sällskapets repertoar, och När man har benningartill hvilken senare pjes en komiker i Hamburg, Georg. Starke, skref ett motstycke, kalladt När man inte har penningar, som, ifall vi ej minnas orätt, i svensk omklädnad kallas för svenskt original. Bland öfriga tyska lokal-posse-författare påträffa vi äfven en hofskådespelare i Dresden, Gustav Räder, af hvars arbeten vi på svenska hafva Purzel in Spanien, i öfversättningen kalladt Herr Jönssons ätventyr i Spanien. Local-possens genre är realistisk. Den griper sina figurer och situationer oftast ur vissa klassers bemlit i den stad, der den spe: las. Så t. ex. denne unge jude i Vi äro alla lika-, hvilken hvarje berlinare känner igen på hela hans yttre framträdande och på hans egna snörflande dialekt; eller denne kypare i -lAÅjen och Tårar, som utgör der den moderniserade Hans Wurst, den komiska figur, kring hvilken drapperas om hvart annat löjliga och tragiska situationer; eller denna tjenstflicka i samma pjes, i hvars lidanden karakteriseras hela tjenarinneklassens ställande utom lagen, så att säga. Af det redan antydda finner man lätt, att många svårigheter uppresa sig mot öfverflyttandet af en tysk ÅLocalposse: på ett främmande lands scen. De särskilda ländernas olika förhållanden, beroende af de olika folktyperna och karaktererna, framträda så mycket bjertare i de sceniska situationerna och figurerna, som dessa, hvilka alltid skola utgöra ett slags brännpunkter för det reala lifvets skiftningar, oftast äro starkt färglagda, stun dom rent af karrikerade. Den bearbetare, som åtager sig att verkställa öfverflyttningen, måste medföra egen såväl kompositionssom teckningsförmåga, för att göra karaktererna nationala vch situationerna med landets seder och bruk öfverensstämmande. Då dessa egenskaper saknas eller blott finnas i ringare mån, händer det, såsom vi ofta få se och hvarå vi nyligen funnit slående exempel, att det ötverflyttade arbetet blir haltande och figurer samt situationer falska. Att man i allmänhet ej hade att befara något sådant af en så rutinerad scenisk författare som hr Jolin, derför var hans namn redan en borgen. Han har ock genom sin bearbetning intriat de förvantningar, man med skäl kunde hysa. Visserligen yppa sig i detta fall för den uppmärksamme åskådaren åtskilliga brister, såsom t. ex. kyparen Ferdinand, hvars framträdande i Hera momenter syntes oss för mycket påminna om sitt tyska original; men det hela är dock utfört så lyckligt att reserenten gerna förbigår bristerna. I likhet med de festa stycken af denna art är sjelfva den estetiska kompositionen af ringa värde; ty handlingen har ej denna jemna, genom karaktersutvecklingen sig sjelt utvecklande gång, som i så hög grad utmärker en Molieres skapelser, utan bildas genom löst sammansogade, ofta för mycket skizz-artadt tecknade bilder. Detta är ur rent dramatisk synpunkt en svaghet, som ej kan förnekas eller döljas; men å andra sidan bildar det hela, just genom de många figurer som här måste ersätta den mera harmoniska kompositionen, en omvexling, som fängslar ögat och, då typerna äro väl lokaliserade, tilldrager sig uppmärksamheten, utan att förf. hade behöft begagna sig af de osta för mycket om effektsökeri vittnande kontraster, som hopas på hvarandra, möjligen i den goda afsigten, att genom det tragiskas och komiskas ständigt pågående vexelverkan skarpare teckna samhällsbristerna och dermed vinna ett moraliskt mål. Oss syntes dessa kontraster stundom slå öfver i hotzebueeskt sjuklig sentimentalitet, och torde bl. a. hela den 4:de bilden, uppträdet i köket, kunna ställas i denna kategori. Ytterligare en annan brist kan med skäl påpekas, nemligen bristen af den unge brottslingens försoning med den yttre verlden, liksom äfven saknaden af fadrens tragiska kamp mellan den allmänna rättskänslan och faderskärleken. Man har såmedelst gått miste om 2 — --—— . TT ---a—a:—— —— — B—Ia—j—nh—nh -:-a-a—h—-