jag vädja till er utan tvekan. Vill ni resa härifrån? vill ni lemna mig min son, så att jag må försöka utt på mitt sätt sörja för hans framtid? — Det skall jag göra, mrs Darrell, sade Eleanor allvarligt. Till denna dag har har jag kanske tänkt — har jag kanske inbillat mig att jag — jag menar att jag var smickrad af er sons uppmirksamhet mot mig, och kanske trodde jag — jag att jag älskade honom litet, mumlade flickan blygt, men nu vet jag att jag misstagit mig. Kanske det är er kärleks djup och sanning, som visar mig min kärleks ytlighet och skenbarhet. Jag minns hur jag älskade min far — hennes ögon fylldes med tärar, i det bon talade — och när jag nu ser tillbaka på mina känslor för honom, inser jag att jag icke älskar mr Darrell. pet blir bättre för mig att jag kommer härifran. Det blir ledsamt att lemna Laura — ledsamt att lemna Hazlewood, ty jag har varit mycket lycklig här — kanske alltför lycklig. Jag vill skrifva till er son och säga honom utt ag reser frivilligt härifrån. — Tack, kära miss Vincent, sade enkan varmt, min son skulle bli mycket ond på mig, om han trodde att jag agt hinder i vägen för någon hans nyck. Jag känner hohom tillräckligt för att veta att denna hans känsla liksom illa hans öfriga icke skall räcka länge. Han blir ond och rtörnad och sårad af er afresa, men hans hjerta skall cke brista. — Låt mig genast resa, mrs Darrell, sade Eleanor, let är bäst för mig att jag reser straxt. Jag kan återvända till mina vänner i London. Jag har hopsparat nå