kunna bidraga till att öfvertyga en och annan af dem, som beskära den svenska teatern med sina egna eller lånta alster, att teatern är vej blot til Lyst eller zu verdienen-, utan är en anstalt som eger rättighet att tordra all den pietet, all den omsorg och mogna vård, som man är skyldig det sköna, hvilket ej är skönt om det icke begjutes af ljuset från det goda och sanna. Svenska teatern är fattig på egna produkter, säger man; vi ega ingen national teater, påstår man vidare. Det är delvis sannt. Förut ha vi lånat den franska scenens växter. De voro exotiska och blefvo aldrig riktigt hemmastadda här. Men ett lärde vi der, och det var att sätta värde på en god dialog och vårdad teknisk byggnad. Nu vill man införa drifhusplantor från ndra och tredje rangens teatrar i Tyskland, och deremot måste vi opponera oss. IIvarje sauningsälskande tysk kritiker medgitver, att Tysk land sjeltt, sedan heroernas tid, icke eger nå gon nyare national teater; de flesta arbeten, som der gå öfver tiljorna, äro långods, imaginära foster eller vårdslöst på gatan gripna skizzer. Vi taga oss friheten lemna hr Josephson denna upplysning. Naturligtvis vilja vi dermed icke hafva sagt, att ej tyska scenen eger alster, hvilka äro ganska aktnings värda och kunna vara törtjenta af en allmännare spridning — men icke kan väl någon rimligtvis komma och säga, att Oukeln från Kalifornien (för öfrigt bortfuskad vid öfversättningen) är en produkt, med hvars örverflyttning på svensk scen denna senare kan sägas hatva blifvit riktad. Att denna pjes dock kunnat gå, är att helt och hållet skrifva på de personers räkning, i hvars händer dess utförande råkat. Vi kunna skratta, och skratta hjertligt, åt en sådan beskedlig äkta man som hr Nyforss och en sådan Goldonkel som hr Thegerström ete — men tänk om hrr Novanders, Michals, Rylanders, Smitt Bergströms m. sl. sällskaper skulle haft stycket på sin repertoar! Gårdagens representation gass för utsäldt hus och följdes, trots pjesens längd, (spektaklet slutade först kl. 341 1 e. m.) med odelad uppmärksamhet från början till slut. Jolins bearbetning, Löjen och Tårar, är verkställd med stor talang och de i stycket inlagda kupletterna äro högst ledigt och i flera fall sannt poetiskt skrifna. Vi se häri en lysande kontrast till den ofvan omnämnda bearbetningen, Onkeln trån Halifornien, af en annan hand, hvartill orginalet liksom den Jolinska pjesens förskrifver sig från tyskan. — Samtlige de i går afton uppträdande utförde som vanligt sina roller mycket förtjenstfullt, dock vilja vi särskildt framhålla hr Zetterholms samt fruarne Thorells och Caspers ypperliga spel. — Sedan vi haft tillfälle se pjesen ännu en gång torde vi återkomma till en närmare granskning a densamma. Göteborgs frivilliga skarpskyttekars nålskjutning försiggick i går på middagen å Lorensberg. Oaktadt den i högsta grac missgy nnande väderleken, med storm och regn, beslöt man dock att utföra det uppgjorda målskjutningsprogrammet. Målskjutningsbanan var vackert och smakfullt dekorerad me sandraperier i de nordiska färgerna. Resultatet at målskjutningen blet att handelsbokhållaren Anders Svensson på 29 points erhöl första priset (tvenne förgylda dryckesbägare Andra priset (en silfverpokal) togs med 27 points af grosshandlanden Adolf Magnus, elter omskjutning med handlanden Oscar leelinberg, hvilken tillerkändes tredje priset (en fältkikare). Efter målskjutningen samlades man i teaterpaviljongen, der deltagarne i skjutningen uppställde sig i dubbelt led. Kompanichefen, grossh. L. GÖ. Bratt framträdde och ötverlemnade priserna, under uttalande af den önskan att framtiden i afseende å dessa ötningar skulle innebära lika och ännu större resultater. Derefter utbragte hr Bratt ett lefve för konungen, hvilket under fanfarer besvarades af de närvarande med äkta svenska hurrarop. Under målskjutningen ingick från Gefle borgs skarpskyttetöremng följande telegram: Kamrater! En hjertlig välöuskning sändes Eder, hvilka, likasom vi, fira den första målskjutningsfesten. Gefleborgs ekarpskytteforening. Telegrammet besvarades genast i vänskapliga ördalag. De närvarande medlemmarne af skarpskyttekåren intogo derester middag å Lorensberg, hvarvid hrr Svensson, Magnus och Kehnberg, såsom dem vederborde, innehade hedersplatserna. Åtskilliga skålar druckos under dan animerade middagens lopn. hvaribland