Eleanors Seger. Af förf. till ÅLady Audleys Hemlighet.) — Du är mycket god, brorson, sade han. Jag tror ibland att alla vilja att jag skall dö, emedan jag kommer att lemna litet penningar efter mig. Det är ledsamt att tänka att de, som bo hos en, missunna en hvarje andetag. Det är mycket ledsamt. — Onkel! ropade de ogifta brordöttrarne på en gång med ett litet fint rop af fasa. När ha vi nånsin missunnat er det? Gubben skakade på hufvudet med ett svagt leende på sina darrande läppar. — Ni äro mycket goda mot mig, mycket goda, sade ban, men sjuka ha besynnerliga idter. Det förekommer mig ibland som om jag lefvat för länge både för mig sjelf och andra. Men det gör detsamma — det gör alldeles detsamma. Hvad är det för menniskor? frågade han i helt annan ton. — Mina vänner, svarade mrs Darrell, och en af dem är er vän. Ni känner ju mr Monckton? — Monckton! Ja bevars! advokaten Monckton, mumlade gubben, men hvem är den der flickan, ropade han plötsligt med både röst och sätt fullkomligt förändrade, näAN Iass4g4 fl NM... Ana