— A ——— — kättegångsoch lolissaker. Poliskammaren. På hästmarknaden sistl. marknadsdag anhölls af polisöfverkonstapeln Zetterberg en person af misstänkt utscende, hvilken ledde en häst, som Zetterberg hade anledning tro vara stulen. Han anhöll, som sagdt, derföre karlen, hvilken uppgaf gig heta Anders Gustaf Larsson samt sade sig ha fått i uppdrag att hålla hästen af en person, vid namn Flod, med hvilken han tammanträslat på Warbergs fästning, hva est han sjelf för 4:de resans stöld vistats 10 år. Han hade nu på marknaden ånyo träffat sin gamle kamrat Flod, hvilken bedt honom hålla hästen, som förmodligen vore stulen, enär Flod ej vidare synts till, utan lemnat den i sticket. Afven uppgaf Larsson, att på marknaden funnes ytterligare en häst med kärra, tillhörande en annan person vid namn Carl Olsson, som befunnit sig i sällskap med Flod. Vid efterspaning anträffades hästen och kärran, men Olsson var liksom Flod försvunnen. Larsson jemte kärran och de båda hästarne togos i förvar och egaren till desamma efterlystes. Dessa ha äfven nu blifvit fnnna och en af dem, hemmansegaren Carl Andersson från Wissnum, var i går närvarande vid poliskammarens förhör der Larsson vidhöll ofvanstående uppgifter. Andersson återfick sin häst; den andre hästen hade redan blifvit utlemnad till sin egare, löjtnant Schröder. Men kärran, som blifvit stulen i Wassbo härad finnes ännu i poliskammarens förvar. Den vidare ransakningen i målet öfverlemnades åt Wissnums häradsrått och Anders Gustaf Larsson hålles fortfarande häktad. — Arbetskarlen Albert Heljesson kom d. 25 d:s in i handlanden Johanssons salubod vid Sillgatan, under det hemmadottern Beata Johansdotter från Kulan i Spekeröds socken, stod vid disken och handlade. Heljesson bad först bodbetjenten Svensson om litet socker, men då detta vägrades, aflägsnade han sig gårdsvägen, likväl först medtagande ett Beata Johansdotter tillhörigt knyte, hvilket denna satt ifrän sig under det hon gjorde sin handel. Knytet innehöll 6 sb. ost, 2 fö. beck, en skjorta samt en bomullsnäsduk och saknades af Beata Johansdotter då denna straxt derefter skulle aflägsna sig. Bodbetjenten Svensson begaf sig genast ut för att esterspana IIeljesson. hvilken han visste hafva sitt tillhåll å den så kallade sArken i hvars grannskap, på vägen öfver Gullbergsvass, han äfven på aftonen anträflades, bärande det tillgripna knytet under armen. Heljesson var till i går i poliskammaren uppkallad att svara för tillgreppet, men förklarade att det aldrig hade varit hans mening att lägga sig till främmande gods. Hans moder, hos hvilken han om vintrarne vistades, hade lofvat skicka honom en ost och en skjorta med en bonde från hemorten, Johannes Larsson i Gro, och hade underrättat honom om att de lofvade sakerna anländt hit och voro inlemnade i handl. Johanssons bod. Då han vid ofvannämnde tillfälle sett knytet och tyckt sig igenkänna den duk, hvari sakerna voro inknutna hade han tagit detsamma. För vidare utredande remitterades målet till rådhusrätten och tillät emellertid poliskammaren Heljesson att vistas på fri fot. — Tvenne fattighjon, förre kronoarbetskarlen Carl Johan Johansson och f. d. schåaren Sander Nordström kommo häromdagen i gräl i de af dem bebodda lägenheterna å försörjningshuset. Sander Nordström, som bodde i ett inre rum och just höll på med att intaga sin middag, stördes i denna lofliga förrättning af Johansson. Denne ville ej hälla sig i den honom anvista lokalen, utan ofredade Sander genom stoj och gräl, hvarföre Sander tvenne gånger körde ut fredstöraren. Då Johansson för tredje gången ville tränga sig in, sparkade Sander efter honom genom den öppna dörren, då Johansson ur byxfickan framtog en sällknif, hvilken han körde i benet på Sander, tillfogande honom dermed ett djupt sär öfver högra knät. Sander hade derefter slagit knifven ur handen på Johansson och dustat på honom på ett sådant sätt att Johanssons ansigte vid gåtdagsförhöret tydligen visade hvad den gamle berserken ännu förmår. Sander hade derefter upptagit knifven och aflemnade under gårdagsförhöret detta sitt segertecken. Johansson, som i förlidet år för andra resan stöld dömdes till allmänt arbete, men såsom oduglig härtill i Februari från Långholmen återförpassades hit och intogs på försörjningen, hade en helt olika berättelse. Sander hade fällt honom till gelfvet och illa handterat honom samt slutligen slagit knifven, hvilken blott framtagits för att skrämma Sander, ur hans hand då knifven troligen flugit i Sanders ben, etc. Tvenne som vittnen hörda försörjningshjon, hvilka bodde tillsamman med Jbhansson och varit vittnen till uppträdet, intygade dock att Johansson, efter det han af Sander för andra fången blifvit utkörd, visat sig mycket uppretad på Sånder samt lofvat att märka honom. Båda hade sett Johansson framtaga knisven, men ej att han studkit dermed. Målets vidare handläggning öfverlemnades till stadens rådhusrätt och Johansson, som, ehuru oduglig till arbete, visat sig så händig i vapnens bruk, intogs emellertid till försörjning å härvarande cellfängelse.